Det är mänskligt att ha dåligt omdöme, minst sagt. Vem av oss har inte någon gång fattat ett dåligt beslut som vi senare fått ångra. Ingen, är det snabba svaret. Vi är nämligen inte robotar, vi är människor.
Men att något är mänskligt betyder inte att det är rimligt eller önskvärt. Inte i det vanliga livet, absolut inte i den politiska världen. Politiker och höga tjänstemän borde dock, vad gäller just det dåliga omdömet, vara lite mer robotlika än oss andra. Eller i alla fall tänka efter innan de kastar sig in i ett nytt uppdrag.
Skillnaden mellan en vanlig medborgare och en profilerad rikspolitiker eller hög tjänsteman är ju att de senare är offentliga personer. Allt de gör nagelfars av landets medier. Snedsteg och eventuella skelett i garderoben kommer därför att ligga dem till last på ett sätt som det inte gör för privatpersoner.
Den farsartade utvecklingen kring tjänsten som landets nationella säkerhetsrådgivare är ett närmast övertydligt exempel på detta.
Först var det Henrik Landerholm. Redan när han utsågs till säkerhetsrådgivare fick regeringen kritik dels för att tjänsten inte hade utlysts med ett vanligt ansökningsförfarande, dels för vad man uppfattade som att valet skedde på grund av statsminister Kristerssons och Landerholms vänskapsband. Landerholm hade dock en mycket stark meritförteckning – och hade han inte varit gammal kompis till Kristersson, hade kritiken sannolikt varit mycket svalare.
Väl på plats som rådgivare visade Landerholm upp en imponerande kombination av nitisk noggrannhet och oförståeligt slarv som till slut gjorde honom omöjlig på posten. Först var det avslöjandena om krav på ersättning för privata resor, sedan, vilket är mycket mer graverande, att han glömde hemliga papper i ett skåp på en kursgård. Exit Landerholm.
Här hade man kunnat tro att regeringen lärt sig sin läxa, inte minst vad det gäller säkerhetsprövningen av kandidater, att den verkligen hittar alla blottor. Det är både en fråga om förtroende och säkerhet. När regeringspartierna går kräftgång i opinionen är det sista de vill att deras regeringsduglighet ska ifrågasättas av sådant här slarv. Även om det kanske är mänskligt.
Säkerhetsfrågan är egentligen mycket allvarligare. Vi måste kunna lita på att vi har full kontroll vad gäller tillsättningen av säkerhetspolitiskt känsliga tjänster. Ytterst handlar det om att värna sig mot fientligt inställd främmande makt.
Tyvärr dröjde det bara tolv timmar från att den nya säkerhetsrådgivaren, Thobias Tyberg, tillträtt sin tjänst tills att han avgick. Orsaken: Thyberg har varit mänsklig och haft dåligt omdöme när han inte berättat känsliga uppgifter vid sin tillsättning. Och säkerhetsprövningen har varit direkt undermålig som inte kunnat hitta dessa uppgifter.
Det var när DN ställde frågor om olämpliga bilder på en dejtingapp som den nye säkerhetsrådgivarens öde beseglades. Thyberg hade uppenbarligen inte berättat om bilderna vid sin anställning och de som ansvarat för säkerhetsprövningen hade i sin tur misslyckats med att upptäcka dem. Ytterligare en fråga är vem eller vilka som kartlagt Thyberg och kommit åt bilderna.
”Det är ett systemmisslyckande”, förklarade Ulf Kristersson. Så är det absolut, men det är ett misslyckande som regeringen är ytterst ansvarig för. Det inträffade sänker förtroendet och det skapar frågetecken kring hur säkerhetsfrågor hanteras.
Det är absolut mänskligt att ha dåligt omdöme, men det duger inte som ursäkt när det gäller nationens säkerhet.