Att driva politik ter sig i princip omöjligt. Det blir slutsatsen av att ha läst statsvetaren Johannes Lindvalls rapport Sex hinder för politiska reformer (Studieförbundet näringsliv och samhälle 5/6). Han beskriver vilka låsningar som kan och brukar dyka upp i det politiska systemet, och som sätter käppar i hjulet för beslutsfattande och samhällsutveckling.
Till exempel kan det vara svårt att driva igenom den politik man tagit beslut om ifall för mycket makt ligger utanför de nationella beslutsfattarnas kontroll. Med andra ord är det ett implicit försvar för centralisering. Men det är förstås en avvägning: samtidigt som centralisering av makten kan vara mer effektivt, är decentralisering ofta mer flexibelt och framför allt har maktdelning ett högt värde ur demokratisk synpunkt. Trots att Lindvalls problembeskrivning är korrekt, är lösningarna förenade med svåra avvägningar.
En del av idéerna som presenteras är kontroversiella, men för den sakens skull inte fel. På seminariet där rapporten presenteras lyfter Lindvall så kallade “Sunshine laws” i USA. De infördes efter Watergate-skandalen på 70-talet. Tanken var att öka transparensen inom de demokratiska processerna. Men transparens var inte det enda man fick. Det blev också betydligt svårare för politiker att kompromissa, eller om man är mer cynisk – kohandla – med varandra. Problemet var att stor transparens och insyn också leder till vad Lindvall kallar för höga åskådarkostnader. “Om de politiska partierna hela tiden måste oroa sig för vad deras medlemmar, sympatisörer, väljare och potentiella väljare kommer att tycka om hur de agerar i varje fas av en lång förhandling ökar de politiska kostnaderna för att förhandla fram reformer, varför sannolikheten för reformer i förlängningen minskar”, skriver han.
Lindvall, som är en av forskarna bakom 134 dagar, boken om den långa regeringsbildningen efter valet 2018, lyfter den processen som ett exempel på detta. Där var graden av offentlighet hög. Det gjorde politikerna mindre benägna att visa sig kompromissvilliga. Kompromissvillig på PR-språk är ofta detsamma som svag, och den stora transparensen i sig gjorde därför att man prioriterade fel saker. Viktigare än att bilda en regering blev att signalera rätt budskap till sina väljare.
Just detta fastnar jag för, för det stämmer nog särskilt väl i coronatider.
Gång på gång har signaleringen verkat vara viktigare än den faktiska politiken. Transparensen har på många sätt varit hög, men till vilken nytta? Vi har matats med presskonferens efter presskonferens men frågan är om det gjort så mycket mer än att elda på det offentliga debattklimatet.
Det har pandemihanteringen lidit av. I stället för att diskussionerna har handlat om vad som faktiskt är det mest effektiva sättet att minska smittspridningen har vi i perioder fått rent absurda politiska konfliktlinjer. Under en period verkade vissa betrakta själva bärandet av munskydd som kritik mot svenska coronastrategin. Personkulten kring Anders Tegnell under de första månaderna är ett exempel på samma missriktade politiska engagemang. Även kritik av pandemirestriktioner uppfattas ofta som provocerande. Men att ifrågasätta ifall det är en reell smittrisk att samlas fler än åtta personer utomhus, vilket är otilltåtet, är just den typen av diskussion om de politiska beslutens sakinnehåll som det behövs mer av i den offentliga debatten.
I viss mån verkar transparensen ha lett till att det blivit viktigare att sända rätt budskap till en upprörd medborgarskara än att utforma politik som faktiskt fungerar.
Ja, vad ska man säga? Att driva politik ter sig i princip omöjligt. Särskilt under pandemitider.