När jag i våras frågade om hur många anställda kommunens kommunikationsstab har fick jag 94 till svar. Siffran har stadigt tickat uppåt. För bara fem år sedan uppgick antalet månadsanställda årsmedarbetare till 68,55.
I Uppsala - som i många andra kommuner - har kommunikationsavdelningarna kraftigt ökat i storlek. Det är ett problem av flera skäl. Ett är att kommunerna glider ifrån sin kärnverksamhet när man inte bara informerar, utan även ägnar sig åt marknadsföring. Ett annat bekymmer är risken för att privata kommunikationsbyråer utsätts för osund konkurrens. När jag i fjol frågade om lönenivån på kommunikationsstaben låg medianlönen på 40 600 kronor.
Att stabens målsättning, att "skapa en attraktiv bild av Uppsala”, kan gå överstyr har också redan visat sig. Som när en reporter här i tidningen för några år sedan skrev en artikel om ungdomsbråk, och kommunikationsstaben önskade en mer tillrättalagd bild. Några fel fanns inte i artikeln, men man menade att det kunde uppstå "oro" bland Uppsalaborna.
Som om en polerad bild av verkligheten vore att föredra framför saklig journalistik.
På senaste kommunfullmäktige diskuterades kommunikationsstaben, återigen. I höstas ställde kristdemokraten Mattias Holmström en skriftlig fråga, och nu behandlades en interpellation från SD. Kritik mot att staben växer har i fullmäktige hörts även från Centerpartiet och Vänsterpartiet.
Erik Pelling (S) har flera gånger försvarat sakernas tillstånd, i den senaste debatten deltog även Liberalernas Mohamad Hassan. Då sa Hassan att de kanske inte tillräckligt väl har lyckats förklara vad kommunikationsstaben gör. Men kritiken har även handlat om att det görs fel saker, som fokus på marknadsföring och ”bilden” av staden.
Jag frågar Hassan om han inte ser en skillnad där, vilket han svarar att han gör, men att det inte är staben som ska vara skottlinjen utan snarare "den politiska beställningen". Han menar att alla partier genom åren har lyft vikten av att ”marknadsföra” Uppsala. Uppdraget man gett är därför att "skapa en attraktiv bild av Uppsala".
Att politiken bär ett stort ansvar är det bara att skriva under på. I fullmäktigedebatten fick Hassan kritik, för att låta kommunikationsavdelningen svälla, från Vänsterpartiets Tobias Smedberg.
Hassan svarar mig att Smedberg "missar" att staben ökade mest under förra mandatperioden, "det vill säga då Smedberg och Vänsterpartiet styrde Uppsala". Han nämner även att det finns ett internt system som påverkar stabens storlek: "Den växer enbart om en förvaltning eller nämnd efterfrågar deras tjänster". Han säger också att Uppsala har bättre transparens och siffror om sin kommunikationsavdelning, till skillnad från hur det kan vara i andra kommuner. När det kommer till lönenivåerna på tjänsterna i kommunikationsstaben svarar han att lönen är i nivå med kommunikatörslönerna i offentlig sektor i stort, "både i Uppsala och i Sverige".
Problemet är att det inte blir mer rätt i Uppsala, för att övriga landet gör eventuella fel.
Politik handlar också om hårda prioriteringar. Som Smedberg påpekade i fullmäktigedebatten görs besparingar på äldreomsorgen och mycket annat. Smedberg nämnde även att Vänsterpartiet i partiets mål och budget har med besparingar på staben. Mycket riktigt föreslår partiet "att minska resurserna till kommunikationsavdelningen" i målen för 2020-2022.
Det är utmärkt.
Både kommunikationsstabens försvarare och kritiker kan åtminstone enas om politikens ansvar för hur det har blivit och ska bli.