I början av mars sköts två unga pojkar i Fruängen i södra Stockholm och skadades svårt. En man i 20-årsåldern sköts till döds i Södertälje förra fredagen. Det har också bland annat skjutits mot dörrar i Rosengård i Malmö och i Hjällbo i Göteborg. Men allt som allt har det varit en lugn månad beträffande gängvåldet i Sverige.
Ändå har det bara gått två månader sedan det var minst en sprängning om dagen i Sverige, företrädesvis i Stockholm. Då talar vi om något som hände för lääänge sedan, då Joe Biden var USA:s president. Javisst, nyhetsläget efter maktskiftet i Washington har fått alla andra skeenden att vika sig en smula. Allt stannar upp en aning, även mordbeställningar från Solkusten. Alla undrar vad som pågår i världen och hur det ska sluta.
Det tillfälliga (?) lugnet på gatorna i Sverige lockar fram två reaktioner, en gammal och en ny. Den gamla som kommer till heders igen är den att gängkriminaliteten får för stor uppmärksamhet, att det handlar om uppgörelser som inte borde beröra tredje man och att vi oroar oss i onödan.
Detta har fallit på sin egen orimlighet på 2020-talet, med alla felskjutningar och okontrollerade sprängningar, med automateld på allmän plats. Sverige har förvandlats till västvärldens mest våldsamma land efter USA, Ukraina och Ryssland, skrev tidningen Fokus (18/3). Antalet personer under 18 år som misstänks i mordfall har stigit från 20 stycken 2013 till 515 under fjolåret.
Ändå är det så att det dödliga våldet var högre i Sverige för 50 år sedan. ”Varför pratar vi inte om att våldsbrotten minskar?”, undrar journalisten Per Wirtén i en essä i Expressen. Wirtén diskuterar brott och straff ur många perspektiv i tre långa och intressanta artiklar. Men ingången är densamma som många hade för tio år sedan. Varför är vi så otrygga när det är färre som dör?
Svaret hänger ihop med den kraftigt minskade alkoholkonsumtionen i samhället, samt ungas tillvaro vid skärmarna i hemmet. Fyllebråken som resulterar i dödsfall har blivit färre, liksom bråken utanför krogarna vid stängningsdags, eller vid grillkiosken på den mindre orten. Problemet i dag är snarare att ingen går ut och roar sig alls. ”Nattklubbsdöden” har blivit ett begrepp, i Sverige och utomlands.
I krogkön eller vid kiosken var det lättare att känna sig trygg. Bara genom att inte yppa ”vad glor du på?” till en känd buse kunde man minska risken för dödligt våld med nästan 100 procent. Till exempel. I Sverige på 2020-talet kan ett nytt namn på en brevlåda i trappuppgången orsaka stark oro för lång tid framöver. Helt naturligt.
Den nya reaktionen - som vi garanterat kommer att höra mer av fram till valet nästa höst – är att ”se, det börjar ordna sig, regeringens kamp mot gängvåldet har fått effekt”. ”Skjutningar har minskat två år i rad … trots många attentat i januari inträffade bara tre i februari. Trenden pekar åt rätt håll. Skärpta straff och fler poliser är en sannolik delförklaring”, skriver riksdagsledamoten Fredrik Kärrholm (M) i Expressen (20/3).
Det finns all anledning att besinna sig och titta på fakta. Har segregationen minskat väsentligt? Har skolresultaten för unga pojkar, och därmed möjligheten att få jobb, förbättrats avsevärt? Om inte finns grogrunden för våldet kvar. Liksom det digra arbetet med att läka ett av västvärldens mest våldsamma länder, även om naturligtvis resurser och befogenheter för polis och rättsväsende kommer att bidra.
Om ett tag står det förhoppningsvis klart att Nato finns kvar och att hotet mot vår existens inte är akut. Då är sannolikheten för nya våldsvågor tyvärr överhängande i Sverige.