Samia Suluhu, presidenten för Tanzania. Ett land som är beroende av omfattande bistånd och lån utifrån för att finansiera sin ekonomi.
”Ge en man en fisk och han blir mätt för dagen. Lär honom att fiska och han blir mätt för resten av livet”. Det är ett ordspråk som ofta lyfts i samband med internationellt bistånd. Om man ska hjälpa fattigare och mindre utvecklade länder, ska man göra det med avsikten att de ska kunna stå på egna ben i slutändan. Tyvärr har ordspråket varit en devis som man sällan jobbat efter i praktiken. Men nu börjar saker äntligen hända på biståndsmyndigheten Sida.
Svenskt bistånd har länge kretsat kring det så kallade enprocentsmålet – att en procent av BNP ska gå till bistånd. Vid första anblick kan man tycka att det är rimligt att ha ett riktmärke för hur mycket vi ska lägga på bistånd. Men i diskussionen om kvantitet har perspektivet om kvalitet tappats bort.
Man har helt enkelt inte haft koll på pengarna. Enligt Sidas egna uppgifter misstänks 10 procent av myndighetens projekt och 16 procent av alla samarbetspartners ha kopplingar till korruption. Det är hisnande siffror.
Som att det inte är illa nog har man dessutom haft bristfällig koll på om pengarna faktiskt gör skillnad. Man har varit dålig på att följa upp resultaten kring de projekt man arbetat med. Ett konkret exempel är när det redovisades att 17 000 arbetstillfällen skapats i Tanzania. Vilket senare visade sig bara varit en prognos. Det vore lätt att missta Sida med kaninhålet från Alice i underlandet, där ingen har koll på någonting.
Jag såg det med egna ögon på en fältresa i Rwanda som jag gjorde med Rädda Barnen. Vi skulle besöka en organisation som arbetade med barn som har funktionsnedsättningar. Det är en väldigt marginaliserad grupp som inte sällan blir inlåsta i hemmet, eftersom de betraktas som för skamfulla att visas för allmänheten. Förändring behöver ske, med andra ord.
Ett, av många, sätt organisationen arbetade var att driva en radiokanal som skulle ändra synen på funktionsnedsatta barn. Ett normändringsarbete. När jag lyssnade på kanalen undrade jag vad de sände om just då. Svaret var om hur skådespelaren Will Smith hade örfilat Chris Rock på Oscarsgalan. När jag frågade vad det hade med funktionsnedsatta barn att göra svarade de att det skulle vara en allmänt bra radiokanal där de skulle smyga in positiva budskap om de funktionsnedsatta barnen.
Alldeles oavsett är radiouppägget ett tveksamt sätt att göra skillnad för barnen. Att det delvis finansieras med svenska skattemedel gör det ännu värre. Och inte heller tycktes det finnas någon ambition att hitta någon självständig finansiering – i stället skulle mer projektpengar behövas.
Det är därför mycket glädjande att regeringen har tagit ett rejält grepp om myndigheten. Man ska genom bland annat randomiserade kontrollstudier och empirisk forskning se till att följa upp vilka – korrekta och konkreta – resultat som projekten faktiskt ger.
Enprocentsmålet är också slopat, vilket innebär att man kan fokusera på var biståndet faktiskt kan göra skillnad. Vissa år kommer utrymmet att kunna – och behöva – hjälpa vara större än andra. Det är så det borde fungerat hela tiden. För vad är meningen att slänga pengar på projekt för sakens skull? Mer än att lätta ett västerländskt samvete, såklart.
Benjamin Dousa (M) är bistånds- och utrikeshandelsminister.
Men det kanske viktigast regeringen har gjort är att slå ihop rollerna som handelsminister och biståndsminister till en. Den ministerroll som Benjamin Dousa (M) nu har. Inte minst för att kunna jobba mer integrerat med frågorna, men framför alltför att det är av symbolisk betydelse. Bistånd och handel hör ihop. Ett frihandelsavtal kan göra mer för ett land, än en pott med pengar på löpande band.