Vilka ska få vara en del av Uppsala? Det avgör hur Uppsala bör utvecklas.
Det var kärlek redan vid första ögonkastet. Min bror och jag fick följa med pappa till Uppsala över dagen. När han satt upptagen med möten i Hum C, nuvarande Ekonomikum, passade vi på att upptäcka staden. Och vi gillade det.
Uppsala kändes stort och annorlunda, nästan som om man var i ett annat land. Universitetshuset, Domkyrkan och nationsbyggnaderna. Något sådant fanns inte hemma. När jag sedan flyttade till Uppsala några år senare för att plugga infann sig en liknande känsla. Det är någonting med atmosfären i staden som är svår att förklara för dem som vuxit upp här.
De senaste veckorna har vi publicerat en rad texter här på ledarplats som på olika sätt berör staden och kommunen Uppsala. Vilken stad vi vill att det ska vara och för vilka?
Även om det har handlat om å ena sidan den centrala stadens utveckling, å andra sidan landsbygdens villkor, finns där en röd tråd: hur vill vi att Uppsala ska vara en kommun för alla? Och kanske också, hur kan man bevara den stadens unika atmosfär i tider av stor förändring.
Att döma av de kommentarer och mejl vi fått om våra texter finns det hos många en rädsla över att hamna utanför, att inte räknas när storstaden växer fram. Där finns också anklagelserna om att vi hatar bilar.
Men, och detta må låta lite klyschigt, när Uppsala fortsätter att förvandlas från en stor småstad till en liten storstad, måste det vara för alla invånare. Uppsala ska inte bara vara en stad för bilåkarna, för cyklisterna, för stadsborna eller landsbygdsborna.
Det är uppenbart att politikerna och stadsplaneringen inte har hunnit med när förändringen av kommunen har skett så snabbt. För 25 år sedan hade Uppsala kommun, om man exkluderar det som sedan blev Knivsta kommun, 177 000 invånare. I dag är befolkningen uppe i knappt 245 000.
Centrum är trångt, trafiken tät på många vägar, och parkeringsplatserna fulla. Samtidigt som bussförbindelserna utanför centralorten ofta lämnar en hel del i övrigt att önska.
Det är så våra texter hänger ihop. Det är också därför det är lika självklart att argumentera för ett bilfritt centrum som för en starkare kollektivtrafik på landsbygden.
Grundprincipen är enkel. Förutsättningar ska vara så lika som möjligt för boende i Uppsala. Var man är bosatt är något som är svårt att påverka, barn och många äldre har inget val alls.
Vad en del uppfattar som ett orealistiskt vurmande för promenadstad, handlar om att alla ska kunna ha tillgång till centrala Uppsala. Att man dels ska kunna ta sig in till stan utan bil, dels att gaturummet ska vara för alla, inte att stora delar ska reserveras åt privatbilism.
På samma sätt måste det vara möjligt att bo i någon av kransorterna, i till exempel Gunsta, Länna och Knutby, utan att ha bil. Den nyblivna barnfamiljen som vill bo större kanske varken har råd att bo centralt eller att ha två bilar. Vad krävs för att Uppsala också är en stad på deras villkor? Om de bosätter sig på landsbygden, hur ska de på ett rimligt sätt kunna kombinera jobbpendling och förskolelämning om bilen är det enda alternativet?
Självklart ska Uppsala ha kvar den där känslan och atmosfären som jag en gång förälskade mig i, det som gör staden unik. Alltså den där alldeles särskilda blandningen av gammalt och nytt, av universitet och företagande, av stadskärna och landsbygd.
Och om detta är något man eftersträvar, då är det svårt att inte landa i att bilen måste få maka på sig, att kollektivtrafiken måste uppvärderas. Inte för att UNT:s ledarredaktion befolkas av bilhatare, utan för stadens, kommunens och invånarnas skull.