Ordet toxisk, giftig, är bra för att beskriva marken där någon grävt ned tunnor med livsfarligt innehåll. Allt biologiskt dör. Modeuttrycket ”toxisk arbetsmiljö”, däremot, kan betyda allt från dåligt ledarskap till skvallriga kolleger, till enskildas personliga bekymmer. Eller varför inte en kombination av alltihop?
Förra MP-språkröret Märta Stenevi fick i förra veckan ett enormt genomslag med sin nya bok som beskriver spelet bakom hennes avgång i fjol. Den handlar om vaga anklagelser och egen psykisk ohälsa, om brist på stöd och det faktum att det blåser på toppen. I reaktionerna dras paralleller till S-ledaren Håkan Juholts öde 2011-2012. Många ger också uttryck för förvåning: Tänk att också miljöpartister kan vara så elaka.
Som så ofta står ord mot ord och det är omöjligt att ens gissa i vilken grad Stenevi varit offer och förövare gentemot kollegerna. Toxiskt blev det i alla fall på MP-kansliet och det kan möjligen ha spelat roll att chefen i det här fallet var en kvinna.
Den manlige ledare som pekar med hela handen kan beskrivas som en bufflig, dominant och arrogant. Men aldrig som toxisk, en som sprider ett gift som tar sig in i varje vrå av organisationen. Då var ändå partiledare som Göran Persson (S) och Carl Bildt (M) något av experter på att skicka giftpilar omkring sig, i sina kommentarer och omdömen om andra.
För den kvinna som når den politiska toppen saknas historiska förebilder som en Churchill eller en Kennedy. Hon måste skapa sin egen magi kring toppositionen och länge var Margaret Thatcher det enda föredöme som fanns. Den brittiska premiärministern (1979-1990) var i sig ett unikum som politiker och faktiskt oefterhärmlig.
När det skakar till politiskt, när vägval ska göras och det svajar i opinionen, finns det två möjligheter. Den kvinnliga partiledaren kan antingen reduceras till en ”isdrottning” av Thatchertyp och då ligger det där med toxisk arbetsmiljö nära till hands. Eller så blir hon en ”vanlig människa” och det går inte heller för sig på den högsta nivån. Fråga bara ”drottningen” Hillary Clinton och ”människan” Kamala Harris.
Mona Sahlin (S) visade sina mänskliga egenskaper innan hon till slut tvingades bort 2011, medan Märta Stenevi i det längsta dolde sina. Däremellan finns Anna Kinberg Batra som intressant nog prövat båda vägarna. Som moderatledare (2015-2017) framstod hon som stel och otydlig, trots att det egentligen var partiet som inte visste vart det skulle efter att duon Reinfeldt/Borg plötsligt hoppat av. Som landshövding i Stockholm (2023-2024) var hon däremot stenhård och, ja, arbetsmiljön där på länsstyrelsen beskrevs som toxisk.
Manliga ledare har inte bara haft framgång genom att vara buffliga. De kan också ha mycket att vinna på att visa mänskliga sidor. Ett exempel är SD-ledaren Jimmie Åkessons sjukskrivning för utmattningssyndrom och problem med spelmissbruk, kring och efter valet 2014. Båda sakerna kan ha bidragit till att stärka hans ledarskap och att han finns kvar i toppolitiken. Hade en kvinna kunnat göra samma resa? En retorisk fråga.
Det finns naturligtvis hopp. Tysklands Angela Merkel var Thatchers motsats och mycket framgångsrik som förbundskansler. Ursula von der Leyen, Kaja Kallas och Giorgia Meloni är en trio EU-ledare som kommer att följas av fler. På hemmaplan finns statsministerkandidaten Magdalena Andersson (S) och Anna-Karin Hatt (C) har fått en lovande start.
Det kan också vara så enkelt som att Märta Stenevi ifrågasattes av goda skäl, att sjukdomen bidrog till att hon inte orkade sträva vidare. En inte särskilt "toxisk" förklaring, men ändå gångbar?