Johan Pehrson (L) och Ulf Kristerson (M). Ingen given matchning.
Liberalernas partiledare verkar vara en frejdig herre. På sitt Instagramkonto beskriver han sig som liberal och jurist, men också som ”musik- och sportälskande örebroare”.
Förutom de obligatoriska politiska bilderna innehåller också kontot just många mer vardagliga betraktelser. Pehrson äter kebab, snackar med väljare på stan och myser med sin partner. En trivsam vardag, helt enkelt.
Mindre trivsam är nog Pehrsons politiska vardag. Halvvägs in i mandatperioden kämpar både regeringen och hans eget parti med svaga opinionssiffror. Liberalerna fortsätter att balansera omkring fyraprocentsspärren i varje mätning. Och om det låga väljarstödet inte vore nog, Pehrson och hans partikolleger fortsätter att kritiseras för det vägval man gjort.
Vad Pehrson måste göra är att fundera över både vad som är bäst för Liberalerna, hur partiet ska överleva nästa riksdagsval, och hur man smartast driver igenom liberala reformer.
Mycket kan sägas om den regering som nu har två år kvar vid makten. Borgerlig? Kanske. Liberal? Nja. På pluskontot finns förstås ambitionen att komma till rätta med det grova gängvåldet, att man slutförde inträdet i Nato och även mycket av det arbete som utförs på utbildningsdepartementet.
Men på många andra områden bromsar eller till och med försämrar regeringen inom områden som i alla fall officiellt är viktiga för Liberalerna. Arbetskraftsinvandringen är på väg att strypas, klimatpolitiken havererar och man släpar efter vad gäller viktiga skattesänkningar på främst inkomster.
Nu införs visserligen ett nytt jobbskatteavdrag, men avtrappningen av jobbskatteavdraget ligger fast. Det vill säga att det minskas när månadsinkomsten passerat en viss nivå. Och visst är det positivt att brytpunkten för statsskatt nu räknas upp, men så sent som förra året frös man ju samma uppräkning.
I stället har det så kallade reformutrymmet ätits upp av klimatnegativa sänkningar av drivmedelsskatten. En dyr reform med svag fördelningspolitisk effekt. Direkta stöd till dem som drabbats mest av höga dieselpriser hade sannolikt varit effektivare.
När Ulf Kristersson under riksmötets öppnande nu på tisdag presenterar sin regeringsförklaring, lär det bli samma fokus som vid hans två tidigare regeringsförklaringar. Det borde stämma till eftertanke hos Liberalerna och Johan Pehrson. Särskilt som det faktiskt bara återstår ytterligare en höstbudget för den här regeringen att presentera.
Årets budgetförhandlingar var ju på sätt och vis näst sista dansen för regeringen. Och det är verkligen inte givet att L ska ingå i ett liknande regeringssamarbete nästa mandatperiod.
Tvärtom är det ju så att liberala partiers styrka, såväl här som runt om i Europa, är att de inte är bundna till ett konservativt eller socialistiskt block. Man kan skifta stöd i utbyte mot reformer. På så sätt kan man få ett inflytande som överstiger det faktiska väljarstödet. Men det förutsätter att man inte ger upp och agerar permanent stödparti till vänstern eller högern.
Tyvärr är det precis det som såväl Centern som Liberalerna har gjort, och det redan innan utgången av valet 2022 var klart. Genom att helt utesluta samarbete högerut respektive vänsterut försvagade de redan på förhand sina förhandlingsmandat. Samtidigt som Moderaterna och Socialdemokraterna tackade och tog emot.
Nej, den politiska vardagen är nog inte så rolig för Johan Pehrson. Men den har alla förutsättningar att bli det. Tillsammans med Centern kan Liberalerna att sätta en liberal prägel på nästa mandatperiod. Men då måste han inse att snart är sista dansen här – och sedan dumpa Kristersson.