NĂ€r Nooshi Dadgostar tilltrĂ€dde som partiledare för V under hösten 2020 lyfte hon fram att partiet ska vara till för arbetare: âVĂ€nsterpartiet har alltid varit ett arbetarparti och vi ska bli Ă€nnu tydligare och bĂ€ttre pĂ„ att visa detâ, dundrade hon (SR 1/11 -20). Hon lyfte fram industriarbetarna pĂ„ golvet och de som sliter i vĂ€lfĂ€rdens korridorer: âDu som stĂ„r i kassan pĂ„ ICA i NĂ€ssjö. Du som delar ut posten en tidig mĂ„ndagsmorgon i Angered. Du som tar tunnelbanans blĂ„a linje till Tensta efter en sen arbetskvĂ€ll pĂ„ Ă€ldreboendetâ.
Men hur ser det egentligen ut med âindustriarbetarna pĂ„ golvetâ inom partiet? Uppsala lĂ€ns riksdagslista toppas i dagslĂ€get av Ilona Szatmari Waldau som Ă€r utbildad journalist och bland annat har arbetat som korrekturlĂ€sare. Andranamnet Tobias Smedberg beskriver pĂ„ sin LinkedIn att han arbetat som konsult och rĂ„dgivare, bland annat pĂ„ Westander. Han har dessutom grundat en annan PR-byrĂ„. Tredjenamnet Tove Fraurud Ă€r lĂ€rare.
Av de första femton namnen pÄ Uppsala lÀns riksdagslista finns nÄgra fÄ kommunalarbetare, men LO-yrken som fordon, bygg och industri lyser med sin frÄnvaro.
Visst brukar de mer ideologiskt intresserade i högre grad söka sig till riksdagen. V Àr dessutom mer av ett idéparti Àn ett arbetarparti. Men gÄr det verkligen att sÀga att man bedriver politik för arbetarklassen, om dessa arbetare knappt finns representerade pÄ ledande positioner i partiet?
Naturligtvis bör partier gÄ efter kompetens, oavsett hudfÀrg, kön eller bakgrund pÄ förtroendevalda. Men i VÀnsterpartiets fall Àr det nÄgot som skaver. De Àr som bekant det parti (i stark konkurrens med MP) som talar varmast om representation. I deras stadgar stÄr beskrivet att kvinnor ska finnas representerade med minst 50 procent pÄ alla förtroendeposter. Bland VÀnsterpartiets riksdagsledamöter Àr cirka 70 procent kvinnor och nÀrmare 40 procent har utlÀndsk bakgrund. Det Àr uppenbarligen viktigt med representation för V. Men nÀr det kommer till industriarbetarna, vilka man pÄstÄr sig företrÀda, Àr det snÄlt pÄ representationsfronten.
Av VÀnsterpartiets 27 riksdagsledamöter Àr en skogsarbetare, vilket Àr det nÀrmaste industriarbetare man kommer. Hur Àr det tÀnkt att man ska fÄ in perspektiv och erfarenheter frÄn svenska arbetarklass om dessa, utöver en del kommunalarbetare, inte finns pÄ tunga poster i partiet?
Och varför det Àr sÄ viktigt med representation nÀr det kommer till kön och etnisk bakgrund, men inte nÀr det kommer till de man sÀger sig företrÀda: LO-arbetarna?
Kanske för att V helt enkelt Àr ett parti med och för akademiker.