För de flesta av oss känns nog fortfarande valet 2026 långt borta. Under ett år hinner mycket hända i livet – och det finns alltid vardagsnära avgöranden som ligger betydligt närmare än så.
Men för regeringen är ett drygt år knappt mer än ett ögonblick. Inte minst eftersom vägen från ett politiskt förslag, ett vallöfte, till faktisk lagstiftning ofta är lång och snårig. Tidöpartierna är hårt pressade i opinionen och nu är sista chansen att få till åtgärder som träder i kraft före valet 2026.
Det är därför ingen slump att den nya utredningen om möjligheten att återkalla medborgarskap ska lämna sitt slutbetänkade i mars 2026, så att eventuella ”rätta” förslag kan användas i kampen om att bli återvald. Det märks också på de direktiv som utredning fått, inte minst att ”brottslighet som sker inom ramen för kriminella nätverk och som allvarligt skadar statens vitala intressen”, ska kunna aktualisera ett återkallande av medborgarskapet.
Redan i januari i år föreslog en parlamentarisk utredning bland annat att rätten till medborgarskap bör kunna begränsas för att göra det möjligt att dra in medborgarskap. Det är detta som nu regeringen vill gå vidare med, inte minst för att ytterligare kunna markera handlingskraft mot grov kriminalitet.
Men problemen med den nya utredningen är desamma som med den tidigare. Visserligen går det att ha förståelse för resonemangen om att medborgarskap som getts på felaktiga grunder ska kunna dras tillbaka.
Däremot är det djupt problematiskt att reducera frågan om medborgarskap till ett kriminalpolitiskt verktyg i mängden. Det är fullt möjligt att argumentera för hårda tag för att komma åt gängbrottslighet, utan att för den skull vilja urholka medborgarskapets principer.
Det regeringen nu vill undersöka skulle skapa ett a- och ett b-lag av svenska medborgare. Ett tydligt avsteg från principen att alla medborgare är lika inför lagen. I praktiken skulle förslaget innebära att en person född och uppvuxen i Sverige har en rätt till sitt medborgarskap. Medan någon som kom hit i unga år, blev svensk medborgare, men vars födelseland inte accepterar att säga upp det ursprungliga medborgarskapet har en annan rätt.
Som tur är detta en grundlagsfråga. Det vill säga beslut måste antingen fattas med två tredjedelars majoritet i kammaren eller två gånger med ett val emellan. Detta ger alla förutsättningar för till exempel Liberalerna, som borde vilja värna den enskilda individens rättigheter och medborgarskapets princip, att skjuta förslaget i sank.
Även om man uppenbarligen inte vågar göra det nu, finns alla chanser att göra det efter valet.