”För att laga en omelett måste man krossa några ägg” eller ”att vara liberal är att vara kluven”. Bägge talesätten är i högsta grad aktuella för att beskriva läget för Skarholmen och den huvudvärk den ger kommunen. Vilket uttryck man använder handlar nog i slutändan om hur förlåtande och kompromissvillig man vill vara i ett läge där många inblandade parter helt verkar sakna kompromissvilja.
Vad det handlar om är att försöka förena å ena sidan alla Uppsalabors möjlighet att kunna njuta av miljön kring Skarholmen, å andra sidan båtklubbarnas fullt legitima värnande om sin verksamhet.
Kommunstyrelsens ordförande Erik Pelling (S) säger att han vill hitta en ”gyllene medelväg”. I det har han helt rätt, frågan är bara hur en sådan lösning ska se ut.
Det är förslaget om att i högre grad än i dag tillgängliggöra Skarholmen som fått de tre båtklubbarna vid platsen att se rött (UNT 3/7). Det går att förstå deras upprörda känslor, men ändå inte.
Vissa delar av kommunens förslag borde vara helt okontroversiella. Till exempel att bygga en ny, stor badbrygga bakom restaurangen. En sådan lösning inkräktar inte heller på båtklubbarnas områden. Det är de andra delarna av planerna som rör upp känslor.
Det handlar om att kommunen vill ta över viss mark som båtklubbarna i dag arrenderar. Det borde inte röra upp känslor eftersom det handlar om att frigöra en större yta av Skarholmen för allmänheten. Men eftersom det på dessa ytor delvis ligger bland annat omklädningsrum och verktygsbodar som klubbarna använder sig av protesterar dem mot detta. Men här är det läge för klubbarna att backa lite, att försöka komma fram till en kompromiss.
Däremot är det betydligt lättare att förstå oviljan mot att flera av de i dag stängda och privata bryggorna ska öppnas för allmänheten. De har inte spärrats av för att båtklubbarna tycker att det är kul att hålla folk borta från bryggorna. Det är en ren säkerhets- och trygghetsfråga, båtarna måste kunna fredas från inbrott och åverkan.
Här någonstans går det att se konturerna av vad som borde vara Pellings ”gyllene medelväg” och som också båtklubbarna borde acceptera. Det finns ingen anledning att öppna de privata bryggorna om man samtidigt bygger en ny stor badbrygga och tar vissa delar av den övriga arrenderade marken i anspråk.
Och även om det inte är vad båtklubbarna vill – givetvis vill de ha det precis som tidigare – bör man i så fall se om man kan kompensera dem med mark en bit bort för ekonomibyggnader av olika slag.
Som Nils Rimmö, som leder ett seglarläger på platsen säger till UNT:
” Kommunen har mark hela vägen till åmynningen där det bara är träd, sly och vass.”
Rimmö vill att Uppsala kommun gör i ordningen dessa områden för besökande Uppsalabor, men i en kompromisslösning kanske man snarare ska vända på resonemanget. Det vill säga att kommunen, som kompensation för att man tar mark i anspråk i nära anslutning till båtbryggorna, i stället iordningställer ny mark för ändamålet.
För även om restaurangfastigheten på kullen är en smula bedagad, går det inte att komma ifrån vilken oslipad diamant Skarholmen egentligen är. Läget är oslagbart. Ovanpå är det en av relativt få sjönära platser i Uppsala kommun.
Att då inte göra sitt yttersta för att se hur det kan komma så många Uppsalabor till del är minst sagt ett politiskt tjänstefel. Det konstiga är inte att man letar efter ett sätt för båtklubbar och allmänhet att samsas om området, även om det nuvarande kommunala förslaget har stora brister.
Det konstiga är att det inte har skett tidigare.