Valet verkar stå mellan Romina Pourmokhtari och Lotta Edholm. Men med drygt en månad kvar tills den nya partiledaren ska väljas har ingen av dem signalerat att de vill. Snarare motsatsen.
Nu har det börjat rassla till i Liberalernas partiledarprocess. Valet verkar stå mellan klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari och skolminister Lotta Edholm.
De senaste dagarna har fyra länsförbund nominerat Pourmokhtari till partiledare. Hon har även fått Liberala ungdomsförbundets stöd, föga förvånande eftersom hon var dess ordförande fram till 2022.
Edholm har i skrivande stund fått endast en nominering. Men det viskas rätt öppet om att hon skulle ha stort stöd – om hon väljer att kandidera.
Men med drygt en månad kvar tills den nya partiledaren ska väljas har ingen av dem signalerat att de vill. Snarare motsatsen.
Det är förståeligt. Liberalerna har länge legat på två-komma-någonting procent i mätningarna. Och det finns inte mycket att hänga upp hoppet på.
Tidösamarbetet är svårsmält för mittenväljarna, som känner starka antipatier mot SD. Inte minst kvinnliga akademiker, som vanligtvis brukar gilla L.
I valet 2022 lovade Liberalerna att de skulle hålla så kallade röda linjer mot SD. Men vid förhandlingarna på Tidö slott visste alla att Johan Pehrson inte hade någon annanstans att ta vägen. Därför kryllade Tidöavtalet av SD:s politik, medan frihetsreformerna var försvinnande få.
Att L inte har upplevts vara den vakthund mot SD som utlovades före valet gör knappast saken bättre. De få markeringar som L ändå har gjort, som vid avslöjandet av SD:s trollfabrik, har SD dessutom gjort till åtlöje – utan några konsekvenser.
Bilden har blivit att L inte har någon verklig gräns mot SD, så länge L får ha sina ministerposter.
För alla andra är det därför uppenbart varför opinionssiffrorna ser ut som de gör. Om princippartiet Liberalerna är beredda att byta sina principer mot positioner – vad fyller då L för funktion?
Tidösamarbetet är svårsmält för mittenväljarna, som känner starka antipatier mot Sverigedemokraterna. Bilden har dessutom blivit att Liberalerna inte har någon verklig gräns mot SD, så länge man får ministerposter.
Men när man pratar med folk med insyn i partiet, verkar de leva i förnekelse kring hur illa tilltygat partiets trovärdighet har blivit. Eller är det därför Pourmokhtari och Edholm tvivlar?
I detta vinna-eller-försvinna-läge, är det förståeligt om man hellre satsar på en djärv profil som Pourmokhtari, än Edholm som har haft svagt medialt genomslag som minister. Men båda bär oket av Tidösamarbetet.
Kanske borde Liberalerna göra som Centerpartiet, och välja en samlande partiledare som stått utanför politiken de senaste åren? Inför senaste EU-valet gick det rykten om att Uppsalas Erik Ullenhag övervägde en comeback. Och drömmen om Cecilia Malmström lever än. Men det är osannolikt att någon vill lämna sitt toppjobb för ett självmordsuppdrag.
Ingen vill vara kaptenen som går under med sitt sjunkande skepp. Och det här skeppet tar redan in vatten.