Det är mindre än 20 dagar kvar tills Liberalerna ska välja en ny partiledare efter Johan Pehrsons avgång. Trots interna påtryckningar verkar både Romina Pourmokhtari och Lotta Edholm hålla fast vid att de inte vill ta över. Nu gäller det att hitta en partiledarkandidat som är mogen uppgiften – snabbt.
Under onsdagen skickades därför en testballong upp i luften. Partitoppar i Liberalerna läckte till Ekot att de försöker förmå Uppsalaprofilen Erik Ullenhag att ställa upp och bli partiledare (SR Ekot 4/6).
Mycket talar emot att han skulle vilja ta sig an uppdraget.
I dag är Erik Ullenhag generalkonsul i New York, ett prestigefullt toppjobb som få skulle vilja lämna. Ännu mindre för ett uppdrag där man löper stor risk att bli partiledaren som förde Liberalerna ut ur riksdagen.
Men Erik Ullenhag är uppvuxen i partiet, som son till den tidigare riksdagsledamoten Jörgen Ullenhag (som också var UNT:s chefredaktör 1994–2002). Han har varit ordförande för ungdomsförbundet, riksdagsledamot, partisekreterare och integrationsminister under alliansregeringens andra mandatperiod.
Erik Ullenhag är alltså en tung partiveteran, som dessutom är känd för att sätta laget före jaget. Det är därför inte omöjligt att han av ren lojalitet och pliktkänsla kliver fram för att rädda partiet. Sådana rykten surrade trots allt redan inför EU-valet 2024.
Men en tung faktor talar emot att Ullenhag skulle ställa upp: han tillhörde falangen som var emot att Liberalerna skulle samarbeta med Sverigedemokraterna.
En avgörande omständighet för att Ullenhag ska vilja bli partiledare är därför vilket mandat han skulle ha sett till partiets plats i det politiska landskapet.
Idén om Erik Ullenhag som ny partiledare bär många likheter med Centerpartiets val av Anna-Karin Hatt, också en partiveteran och tidigare alliansen-minister. Erfaren, omtyckt internt och kan signalera en nystart efter att ha stått utanför partipolitiken de senaste åren. Och med tanke på Ullenhags tidigare syn på SD-samarbete är det troligt att han, likt Hatt, skulle föredra att L går till val som en självständig kraft i mitten. Med sin socialliberala profil skulle han kunna utmana C i kampen om de många mittenväljarna som vantrivs i dagens blockpolitik.
Det vore lika klokt som välkommet.
Men många av de L-medlemmar som är emot SD-samarbetet har lämnat partiet, och därmed har majoriteten som trivs i Tidösamarbetet vuxit sig starkare. Det är därför mycket osannolikt att Ullenhag skulle kunna få det starka mandat att byta partiets riktning som han vill ha.
En av L-källorna sade till Ekot att det vore ”en stor skräll” om Ullenhag sa ja.
Det kan man lugnt säga.