Tänk om Sverige kunde ha en finsk skola, en dansk kriminalpolitik, en norsk landsbygdspolitik och en tysk bostadspolitik. Skulle det inte gå att skapa ett idealland bara genom att kopiera politiken från dem som lyckats bäst? OECD och EU har statistiken, sedan är det bara att ringa upp rätt departement och sätta i gång. Nej, intuitivt förstår alla att det skulle bli svårt. Länder är olika.
Ändå går det inte en dag i den inhemska politiska debatten utan referenser till andra som gjort det bättre. Det är effektivt framför allt av två skäl: Dels vet inte mottagarna så mycket om exempelvis österrikisk arbetsmarknadspolitik och kan därför inte bedöma uttalandet. Och dels jämförs i regel bara ett litet utsnitt av det andra landets politik med den svenska. Resultatet blir därför missvisande.
Ett aktuellt exempel är byggkrisen, eller snarare bostadskrisen. Aktuellt, förresten, en hätsk debatt om bostadsbristen och skälen till den har pågått sedan 1970-talet. För den ena sidan anges regleringen av hyresmarknaden som det stora problemet. För den andra sidan råder brist på ”politik”, det vill säga subventioner för byggande. Gemensamt för de flesta är att byggnormer, regler och bristande konkurrens gör att det byggs färre bostäder.
”Vi skulle också kunna få lägenheter på tio minuter”, skriver marknadsliberala Timbro (Expressen debatt 19/3). ”På 1980-talet var Finlands bostadsmarknad lika dålig som den svenska och det var omöjligt att få tag i en hyreslägenhet i Helsingfors”. Den finska avregleringen i början av 1990-talet förändrade allt, enligt Timbrodebattörerna som anser att Sverige borde gå samma väg.
Svaret från Hyresgästföreningen dröjde inte länge (21/3). ”Den finska bostadspolitiken är på många sätt ett föredöme … bland annat genom kraftfulla stöd till byggande och ett generöst bostadsbidrag” skriver man. De två ytterligheterna i bostadsfrågan har uttalat sig, båda med Finland som föredöme.
Det finns oftast två sidor av varje exempel på en stad eller ett land som tror sig ha löst problemet med bostadsbrist eller skenande hyror. Wien har ofta beskrivits som ett paradis för hyresgäster, med låga hyror och en mix av boende med olika bakgrund. Till baksidorna hör att det är lättare att säga upp hyresgäster än på andra håll och att det saknas incitament för att renovera lägenheterna (SvD 24/6 2021).
Oslo, Dublin och Berlin är andra städer som pekats ut som bostadsföredömen i svenska tidningar. Det kan handla om tillfälliga projekt som senare fått avbrytas. ”Förmaket till helvetet är att söka lägenhet i Berlin”, skrev Berliner Zeitung om försöket med hyrestak i den tyska huvudstaden.
Varje land har sitt skattesystem och sina rottrådar bakåt i tiden till varför bostadsmarknaden ser ut som den gör. Upplåtelseformer som ägande-, bostads- och hyresrätter existerar på de flesta håll men med lite olika regler. Det går med andra ord att hitta tips och inspiration från grannländerna, men mer sällan att kopiera rakt av.
Det är värt att tänka på nästa gång en debattör slår fast att ”i jämförbara länder…”. Det finns inga helt identiska länder och jämförelserna haltar, även med grannländerna. Skolsystemen, hälso- och sjukvården, skattesystemen, äldreomsorgen, rättspolitiken, jobbpolitiken och socialförsäkringarna är lite olika uppbyggda, av praktiska eller historiska skäl.
Lösningen är naturligt nog att bygga vidare på det system som skapats av tidigare generationer, efter de förutsättningar som finns i Sverige. Saknaden av att inte kunna dra till med a-kassan i Lettland (92 procent!) lär bli stor, men bara hos dem som har andra mer kortsiktiga syften än att hjälpa Sveriges arbetslösa.