Att besöka museer är bland det mest fantastiska som finns. Det är vackert, lärorikt, spännande, intressant och inte sällan djupt fascinerande på en och samma gång. Oavsett om det är konst, ett hem från en tid som flytt, naturhistoria, teknik, medicin eller något annat som visas upp är museer platser där själen fylls till brädden och vars berättelser vi ofta bär med oss resten av livet. Så känner jag och så känner även de av mina barn som börjar närma sig vuxenlivet.
“Jag är så tacksam för att du släpat med oss på en massa museum och jag tycker att det är så trist att en del av mina vänner inte fattar grejen”, sa min 20-åring nyligen frustrerat efter att ännu en gång ha försökt få med sig en kompis på en utställning.
När jag under påsken tillbringade tid i Paris med min 17-åring var det inte shopping eller tjusig mat som lockade henne, utan Versailles och Hameau de la Reine och Musée d'Orsay med alla vackra målningar och skulpturer. Men inte alla unga människor är som mina, många är som min sons kompisar. Uppenbarligen. För Sveriges museer har svårt att locka unga vuxna.
Hur tufft läget är visar organisationen Sveriges Museers nya rapport “Unga vuxna sökes – Läget i landet enligt 77 museichefer”, som släpptes under Almedalsveckan. Rapporten ger en unik inblick i hur museerna kämpar för att bli relevanta bland människor mellan 18 och 25 år.
“Det här är en grupp som ofta glider museerna ur händerna. Vissa säger att de hittar tillbaka senare i livet – men har vi verkligen råd att tappa dem under en så formande tid?” frågade Gunnar Ardelius, generalsekreterare för Sveriges Museer i samband med rapportsläppet.
Daniel Werkmäster, museichef på Uppsala konstmuseum, understryker i en intervju i Sveriges Radio (26/6) att museerna behöver “förnya sig och bli bättre på att lyssna på vad unga vuxna vill ha så att de känner att det är en plats för dem”. Han menar också att medskapande är en viktig nyckel. Ardelius uttrycker sig på liknande sätt om vikten av relevans, identitet och samhällsförankring.
Det kanske låter klokt och bra. Det är det inte. Det är tvärtom tröttsamt att unga människor i dag alltid ska bli behandlade som att de saknar förmåga att ta till sig sådant som inte har en direkt beröring med deras eget liv och vardag. Som att människor födda på den här sidan millennieskiftet saknar både intellektuell och emotionell förmåga att beröras eller lära av det allmänmänskliga. Men deras hjärnor och hjärtan har tro det eller ej samma förmågor som tidigare generationers.
Däremot saknar uppenbarligen dagens vuxna vett nog att ställa krav på att barn- och ungdomar ska klara av att släpas runt i slott och kojor, gruvor och konsthallar tills museerna blivit en del av deras DNA. Alla har nu inte museitokiga föräldrar som oförtrutet vallar dem upp och ned för marmortrappor, över decimeterhöga trösklar och knarrande parkettgolv. Därför måste skolan återigen bli bättre på det området. Att bygga upp en självklar relation med museerna är en del i det viktiga kompensatoriska uppdraget. I lika hög grad som museerna behöver fler unga besökare, behöver de unga de kunskaper som bara museerna kan bidra med, för att de ska lära sig förstå vårt samhälle, vår historia och vår framtid på djupet.
Vad de unga inte behöver är tillrättalagda identitetspolitiska dagisprojekt med syfte att “tala direkt till målgruppen”. Museerna är fantastiska som de är. Vackra, lärorika, spännande, intressanta och inte sällan djupt fascinerande. Om vi bara ser till att fler unga får tillbringa mer tid på museum, vare sig de vill eller inte, kommer de att upptäcka detta.
Rättelse
Lördagens krönika Stadsbyggnaden berättar Uppsalas historia är skriven av Kersti Kollberg, inte Karl Rydå.