Som ett brev på posten kom de, de ifrågasättande mejlen efter min ledarkrönika tidigare i veckan om att det är fel att lägga ner förskolor i Uppsala kommun. Ingångarna var lite olika, men budskapet hela tiden detsamma: Hur kan du säga att man ska behålla förskolorna, samtidigt som du vill sänka skatten? Det går inte ihop.
Men det är precis vad det gör. Det är sannolikt fullt möjligt att i Uppsala kommun både sänka kommunalskatten och samtidigt satsa mer på kärnverksamhet som till exempel förskolan. Att argumentera för det är inte ansvarslöst, det är inte ett privilegium för en skribent som inte behöver bry sig om att balansera en kommunal budget.
Detta är också anledningen till att vi gång efter annan återkommer till detta på ledarplats. Det är inte ogörligt. Bara man vågar blicka något längre än kommungränsen ser man det. Ett annat viktigt skäl för att vi så ofta tar upp detta, är för att det påverkar kommunens attraktionskraft.
Det är förståeligt att högskattevänner och försvarare av den nuvarande ordningen i Uppsala vill få det till att satsningar på välfärden och sänkt skatt är två oförenliga storheter. Det är deras sätt att försvara Uppsalas höga skatt och vad som sannolikt är en ineffektiv resurshantering.
Det gör dock inte deras påstående mera sant.
Vad som däremot är sant är följande. Uppsala kommun har en gynnsam befolkningssammansättning, förhållandevis låg arbetslöshet och flera år av gynnsam ekonomisk utveckling bakom sig.
Trots det sticker man inte ut, vare sig sett till välfärdssatsningar eller skattenivå. Vad gäller skolan ligger man lågt mätt i antal kronor som avsätts per elev, i jämförelse med andra svenska kommuner. Samma sak kan sägas om förskolan och äldreomsorgen.
Samtidigt är kommunalskatten högre än vad den borde behöva vara. Den är visserligen låg i jämförelse med de andra kommunerna i länet, men om man tittar utanför länsgränsen blir bilden en annan. Jämför man med norrortskommuner i Stockholms län, som konkurrerar med Uppsala om att locka till sig nya, beskattningsbara invånare, ser det sämre ut. Samma sak om man tittar på städer som Lund, Linköping och Norrköping.
Detta är en tydlig indikator på bristande effektivitet och en oförmåga att prioritera. Med en effektivare hantering av skattemedlen skulle man antingen kunna sänka skatten, satsa mer på till exempel barnomsorg och skola eller genomföra en kombination av sänkt skatt och ökade satsningar.
Så, visst kan det vara ett ekonomiskt problem när det nu inte är lika trångt på Uppsalas förskolor, men det betyder varken att nedläggningarna av förskolor är oundvikliga eller att det på något sätt skulle finnas någon målkonflikt mellan sänkt kommunalskatt och en satsning på Uppsalas förskolor.
Det är förstås en klen tröst till föräldrarna i Fålhagen, Luthagen, Stenhagen och Vänge som nu får se sig om efter andra förskolor, trots att de förskolor som läggs ner i många fall hade relativt god beläggning. Vad de och övriga Uppsalabor förtjänar är ett styre som faktiskt tar Uppsala problem – och potential! – på allvar. Även om det innebär obekväma beslut och att man tvingas ta strid med en motsträvig förvaltning.
Uppsalas politiker har alla chanser i världen att både minska barngruppernas storlek och se över kommunalskatten. Så slutsatsen är densamma som för några dagar sedan: Uppsalas politiker bommar en gyllene chans. De har alla möjligheter att förbättra för förskolepersonalen och förskolebarnen. Om de bara kunde prioritera lite bättre.