Om man inte visste bättre, skulle man kunna tro att Liberalerna och övriga regeringen vill de svenska friskolorna och det fria skolvalet illa – trots att man säger sig vilja värna systemet.
Så är det förstås inte, men det är lätt att dra den slutsatsen när man läser slutsatserna i den nyligen presenterade statliga utredningen om ersättning till friskolor. När utredaren Lena Holmdahl i veckan lämnade över sitt slutbetänkande till skolminister Lotta Edholm (L) var det med en rekommendation om att kommunerna ska kunna ge friskolorna lägre ersättning, inte ett krav.
Och det är detta som får en att misstänka att L antingen inte vill förtroendet för de svenska friskolorna väl eller att man helt enkelt inte fattar att man agerar på ett sätt som skadar det system man sagt sig vilja värna.
Den vanligaste och simplaste kritiken mot friskolorna är att de inte är mycket mer än ett sätt för förslagna företagare att stoppa skattepengar i egna fickor – med statens goda minne. Man drar in på det som behövs för att i stället göra vinst, heter det. Ambitiösa Anders och Anna hade kunnat få nya skolböcker, men i stället fick den giriga ägaren – riskkapitalisten! – ytterligare några miljoner på bankkontot.
Det är en ytterst förenklad bild.
Det går bevisligen bra för många friskolor att både erbjuda en god undervisning och visa ett positivt resultat i slutet av räkenskapsåret. Av friskolornas tillskyndare brukar detta tillskrivas en förmåga att tänka nytt, att slippa onödig administration och att arbeta effektivare. Motståndarna i sin tur poängterar att friskolorna i högre utsträckning tar emot ”lätta” elever och därmed inte behöver belasta verksamheten med lika höga kostnader för stödundervisning och liknande.
Både sidor har delvis rätt. En stor fördel för friskolorna är att de får samma grundbelopp per elev som de kommunala skolorna, trots att de inte har samma skyldigheter. De kommunala skolorna har en lagstadgad skyldighet att se till att alla barn i kommunen kan erbjudas skolplats.
Här finns en viktig förklaring till att friskolor både kan ta ut vinst och bedriva en bra undervisning. De överkompenseras i viss mån i förhållande till sina faktiska åtaganden.
Det var den nyss avslutade utredningens uppgift att se över just den här överkompensationen. Utredaren Holmdahl landar i att det finns skillnader som motiverar ett avdrag på sex procent i skolpengen till friskolor. Däremot föreslår hon inte någon tvingande lagstiftning kring detta eftersom ”det skulle vara ett stort ingrepp i den kommunala självstyrelsen /…/ utan att nödvändigtvis ge en ökad kvalitet”.
I stället landar man i att föreslå en ”vägledande norm”. Det här öppnar för att vissa kommuner kommer att kunna fortsätta övergöda friskolorna.
Resultatet av detta skulle dels bli att man inte är säker på att komma åt grundproblem, att friskolor överkompenseras. Dels att förutsättningarna för skolorna kommer att se olika ut beroende på i vilken kommun de placeras.
Sedan förstås det viktigaste. Så länge som fristående och kommunala skolor inte tävlar på lika villkor kommer föreställningen om att det handlar om skrupellösa riskkapitalister som skor sig på skattemedel att bestå. Och därmed också det ökande misstroendet mot skolformen och valfriheten.
Nu är det förstås så att en regering inte behöver köpa förslagen i en statlig utredning rakt av. Det finns alla möjligheter att skruva och finjustera i förslagen för att uppnå ett delvis annorlunda slutresultat.
Precis detta är vad Liberalerna och regeringen måste göra. Om det blir en proposition av det här måste det vara ett krav på lägre ersättning, inte en rekommendation. Det är, hur paradoxalt det än kan verka, det bästa sättet att värna friskolorna.