Instinktivt låter det som världens mest självklara reform: så klart att vi ska gå från att arbeta åtta timmar om dagen till att arbeta bara sju timmar.
Senast en arbetstidsförkortning genomfördes var 1973 när 40-timmarsveckan infördes. Innan dess hade arbetsveckans längd sänkts i omgångar. Men efter 1973 tog det stopp. 52 år senare står vi kvar och stampar på 40 timmar.
Det blir extra svårt att ta in om man betänker att ett av argumenten då för den förkortade arbetstiden då var att en ökad produktivitet möjliggjorde kortare arbetstid utan att äventyra ekonomisk tillväxt.
Ett mått som kan användas för att lite grovt mäta produktivitet är BNP per capita. Där BNP är värdet av alla varor och tjänster som produceras i ett land under en viss period, innebär per capita att det slås ut på respektive person. Alltså blir inte BNP per capita högre bara för att vi blir fler. Om beloppet ökar är det i stället ett tecken på att produktiviteten har ökat – samma antal personer kan producera mer än tidigare.
Och sedan mitten på 70-talet har Sveriges BNP per capita flerfaldigats.
Det borde alltså vara det självklaraste i världen att sänka arbetstiden. Att så att säga utnyttja den ökade produktiviteten för att behålla samma materiella levnadsstandard, samtidigt som vi arbetar lite mindre varje dag.
Att gå från 40-timmarsvecka till 35-timmarsvecka har drivits hårt av flera LO-förbund och även S-kvinnor inför S-kongressen som avslutas i dag. Men i skarpt läge visade det sig att inte ens Socialdemokraterna, som ju här skulle ha en mycket konkret ”vänsterreform” att gå till val på, ville förändra lagstiftningen.
Kongressen landade i en kompromiss där frågan om kortare arbetstid även framöver ska vara en fråga för fack och arbetsgivare att förhandla om. Den enda förändringen mot i dag är en skrivelse om att frågan ”kan komma att kräva kompletterande regleringar och insatser”. Precis som det är i dag alltså. Där situationen och marknadsläget så tillåter har man i vissa kollektivavtal enats om kortare arbetsdagar.
Det här är också anledningen till att det som till synes borde vara en självklarhet inte är det. För även om vi i dag är extremt mycket mer produktiva än för 50 år sedan lever vi i en helt annan värld. Svensk ekonomi är konkurrensutsatt på ett sätt som den inte var förr, och detta gäller särskilt vissa sektorer. Numera tävlar man med hela världen.
Och i ett sådant läge blir både produktiviteten och arbetsveckans längd en konkurrensfördel. För om vi arbetar färre timmar i veckan kommer fler att behöva anställas för att kunna tillverka samma mängd produkter, vilket i sin tur gör dem dyrare.
Detta kommer att slå direkt mot exportindustrin som får se sina varor bli mindre attraktiva när de stiger i pris. På samma sätt kan det inom stora delar av välfärdssektorn vara praktiskt svårt att minska arbetstiden med bibehållen lön, eftersom resurserna redan är knappa.
En betydligt bättre, men inte lika politiskt slagkraftig, lösning är att fortsätta som i dag. Just det som S-kongressen kom fram till. Det vill säga att låta arbetsmarknadens parter komma överens om arbetsveckans längd. Då kommer man att kunna justera arbetstiden där förutsättningarna så förutsätter. Förhoppningsvis kan man även i kollektivavtal ta hänsyn till särskilt slitsamma yrken, till exempel inom vård och omsorg.
Det handlar om att förändra där det faktiskt är möjligt, små stick med skalpellen snarare än att drämma till med storsläggan och sänka arbetstiden för alla. Även om magkänslan faktiskt säger det senare.