Påverkas politiken av var politiker bor? Det frågar sig fyra nationalekonomer vid Uppsala och Stockholms universitet och svaret är: ja, det verkar så.
I studien Politicians’ neighborhoods: where do they live and does it matter? finner de att kommunpolitiker generellt bor i bostadsområden med hög socioekonomisk status och att många bor i områden där en stor andel röstade på deras parti. Det är i sig inte förvånande.
Men syftet med studien är mer långtgående än så. Man vill också förstå vad som avgör att så kallade “public bads” produceras i en kommun. Med det menas politiska beslut som har en positiv inverkan på kommunen i stort, men som motarbetas av de som bor och lever i närheten. Det kan röra sig om till exempel att bygga lägenhetshus eller att lägga ner skolor. Att bygga nytt är bra dels för att det minskar bostadsbristen, dels för att det ger fler potentiella skattebetalare. Att lägga ner specifika skolor kan också vara bra för kommunen, om det går för få barn i dem. Samtidigt är den typen av beslut ofta impopulära bland dem som påverkas direkt, som boende som oroar sig för värdeminskning vid nybygge eller föräldrar vars barn behöver pendla längre efter en nedläggning. Dessa motsättningar är tydliga inte minst i Uppsala, där ständigt nya konfliktlinjer dyker upp allteftersom byggplaner förändras.
Vad har då detta med var kommunpolitiker bor att göra? I studien märks ett samband mellan byggandet av flerfamiljshus och var politiker bor. Det sambandet är negativt. Vad betyder det? Jo, att politiker verkar välja bort sina egna bostadsområden från byggandet av flerfamiljshus. Detsamma gäller nedläggningar av skolor. Områden där politikerna själva bor är mindre sannolika att drabbas av skolnedläggningar, och forskarna i fråga hittar ingen annan förklaring till det än att politikerna – omedvetet eller medvetet – verkar i sitt egenintresse.
Två lärdomar uppenbarar sig från detta. Det första är att man slås av insikten att politiker inte är några övermänniskor. Ofta är nog favoriseringen av det egna bostadsområdet omedveten. Men det är generellt lättare för människor att hitta skäl och rationalisera i riktningar som gynnar de själva. Det borde inte förvåna någon att man ser till att det egna bostadsområdet inte drabbas av något man uppfattar som negativt, och att man dessutom kan uppbringa goda skäl till varför man gör så. Det här borde man ta hänsyn till i högre grad, till exempel genom att se till att politiker fick mindre inflytande över de sfärer som berör de själva på ett så pass direkt sätt.
Den större lärdomen är denna: svenskar slår sig gärna för bröstet för bristen på korruption i landet. Men korruption kan se ut på många olika sätt. Den här självbilden gör oss nog ibland omedvetna om de korruptionsrisker som trots allt existerar.