Definitionen av ett särskilt utsatt område är bland annat att det finns en obenägenhet att delta i rättsprocessen, att vittnen kan utsättas för systematiska hot och våldshandlingar. ”Parallella samhällsstrukturer” ingår också i beskrivningen. Att de utsatta områdena har blivit fler vet vi, men vad innebär parallella samhällsstrukturer konkret?
Journalisten Johanna Bäckström Lerneby är bokaktuell med ”Familjen” (Monidal), om släkten Al Asim (som egentligen heter något annat). Hon har i Aftonbladet tidigare beskrivit hur denna släkt från Angered lyckades sätta skräck i utsatta områden i Göteborg.
Familjemedlemmar ur familjen, på 120 personer, anmäldes under 2015-2017 för brott närmare 200 gånger. Det handlade inte ”bara” om sådant som att köra utan körkort, utan även om narkotika- och våldsbrott. Deras våldskapital skrämde. Bäckström Lerneby beskriver hur de skötsamma i områdena resonerar: ”det är bättre att följa de kriminellas regler än att bli utsatt för våld”.
"Familjen" är också en berättelse om vad som händer när ansvariga ger upp. Som när bostadsbolag och fastighetsskötare tittar åt andra hållet. Eller som när inte ens offentliganställda vågar vittna.
Dessutom använde sig polisen vid ett antal tillfällen av familjens överhuvud, en inflytelserik imam i 60-årsåldern, för att få stopp på bland annat gängrelaterade skjutningar. Kortsiktigt blir det bättre, men samtidigt har man därmed legitimerat familjens maffiametoder.
Deras offer är inte sällan människor som tagit sig till Sverige för att leva i frihet.
Som den ensamkommande tonårskillen Mahmoud, som likt andra nämnda egentligen heter något annat, som tvingas med till ett hotfullt "försoningsmöte”. Han körs till ett industriområde, med en kalasjnikov intill, och omringas. Mahmoud, som trots hoten vittnar, utsätts senare för misshandel men lyckas fly. Han undrar varför förövarna, trots att de hade dömts, inte var i fängelse: ”Jag trodde att Sverige var ett tryggt land”.
Adan är en somalisk man som tror att personer från familjen skojar när de säger åt honom att inte ta en parkeringsplats som han väntat på. Det slutar med grov misshandel. Adan och hans vän Osman varnas för att anmäla misshandeln, men Osman säger sig redan ha ”flytt från kulregn i Mohadishu”.
Besvikelsen uttrycks även från företagare som hotas och utpressas av familjen. ”Ibland undrar jag vilket land vi lever i egentligen?”, frågar sig en kaféägare. Ahmad från Syrien är en annan företagare som plötsligt får veta att han och hans familj ska slaktas. Hans bror uttrycker också att han ”flytt krig” och att Sverige ska vara ett land med rättssäkerhet.
När jag ringer Daniel Larsson, polisinsatschef för Rimfrost i Uppsala, berättar han att man kan se kriminella familjer även i Gränby och Gottsunda. Tystnadskulturen, alltså att folk inte vågar vittna, är något han också känner igen väl. Likaså att dessa familjer gärna kan utnyttja bidrag på felaktiga sätt. Men Larsson lägger också till att fallet med familjen i Göteborg verkar ”extremt”. Han känner till exempel inte till att företagare skulle vara utpressade på liknande sätt. Det kan så klart finnas saker vi inte vet, säger Larsson.
I "Familjen" framgår det med tydlighet att det hjälper att polisen och andra myndigheter följer regelverk och vägrar ge sig. Man får till exempel inte tillbaka omhändertagna barn för att man hotar eller hävdar att socialtjänsten kidnappar barn. I ett rättssamhälle glider ingen på räkmacka, i synnerhet inte personer som ägnar sig åt grov kriminalitet. Vilken familj de än tillhör.