Liberalerna, tidigare Folkpartiet, har en lång historia av att gå i bräschen för hbtq-personers fri- och rättigheter och ta transpersoner i försvar. För hbtq-personer har liberalen Barbro Westerholm ikonstatus än i dag.
I veckan kom beskedet att regionstyret vill lägga mer pengar på transvården. Det fick det liberala oppositionsregionrådet Malin Sjöberg Högrell att slå bakut. Hon menar att det är en märklig satsning och att det finns andra verksamheter i mer akut behov av resurser (UNT 11/4).
Det chockerar. Inte kan väl Liberalernas regionråd motsätta sig stärkt vård för en mycket utsatt och marginaliserad minoritet? Inte minst med tanke på Liberalernas, tidigare Folkpartiets, historia av att gå i bräschen för hbtq-personers fri- och rättigheter och ta transpersoner i försvar.
För hbtq-personer har liberalen Barbro Westerholm än i dag ikonstatus sedan hon som generaldirektör för Socialstyrelsen drev igenom att homosexualitet inte skulle klassas som en sjukdom (1979). Hon var en förkämpe för hbtq-personers rättigheter under hela sin politiska gärning.
Uppsalafödda liberalen Erik Ullenhag drev offensivt hbtq-frågorna framåt som minister i alliansregeringen, där han ansvarade för frågorna. Och det har inte ens gått två år sedan Jan Jönsson, L:s borgarråd i Stockholm, blev dragqueen för en dag som en motståndshandling mot högerpopulisters transfobi (QX 13/6-23).
Folkpartiet har länge stått upp för transpersoners självbestämmande och rätt, långt före alla andra. För den som är liberal försvarar instinktivt minoriteters rättigheter – särskilt minoriteter som är extra utsatta, som transpersoner.
För även om villkoren för hbtq-personer är klart bättre i dag, kvarstår faktum att transpersoner är en mycket utsatt grupp. De möter än i dag stigma och diskriminering från samhället, och löper högre risk för psykisk ohälsa och suicid.
Hbtq-rörelsen har länge lyft att en viktig faktor som skulle kunna minska lidandet är en effektiv transvård som inte dras i långbänk. I dag är väntetiden fem år för vuxna, och två och ett halvt år för ungdomar under 18 år.
Därför är det mycket svårt att förstå varför Malin Sjöberg Högrell (L) ställer transpersoners möjlighet att få kortare vårdköer – en fråga som alltså kan handla om liv och död – mot andra vårdområden. Extra märkligt blir det, när hon anger psykiatrin som exempel på en verksamhet som har större behov av pengar. För det är onekligen så, att de resurser som läggs på transvården skulle kunna lätta på trycket för psykiatrin och förebygga att dessa individer behöver psykiatrisk vård.
Folkpartiet såg tidigt vikten av reformer för att minska lidande och förtryck för individer i utsatta grupper – även om antalet individer som träffas av reformerna är få till antalet.
För varje individ är skyddsvärd och räknas.
Det vore djupt olyckligt och sorgligt om folkpartisterna i Liberalerna skulle förlora den instinkten, för att uttrycka det milt.