För snart två år sedan skrev jag för första gången om den stora grusgrop som en gång var Sivia torg. Den bärande tesen då är lika hållbar nu: inget säger ekonomisk kris som övergivna grusgropar mitt inne i stan. Raka motsatsen till byggkranar som symboliserar ekonomisk aktivitet och uppgång.
Planerna var då, precis som nu, att bygga hotell och kontorsfastigheter på tomten. Redan då var projektet satt på paus – och är så fortfarande. Trots att de allra mest storstilade planerna har bantats något, saknas fortfarande det viktigaste. Någon som faktiskt vill bygga.
Till UNT förklarar projektledaren för (det ännu inte startade) bygget att man ”hoppas på nästa år, 2026”, men att man ”inte skrivit kontrakt med någon hotellkedja än”.
Den ”blomstrande mötesplats, för dagens och morgondagens Uppsalabo” som man drömmer om i sina visionstexter för området får vänta ytterligare några år.
Egentligen är det inte mycket kommunen kan göra åt Sivia torg just nu. Detsamma kan sägas om många av de grusgropar i och omkring centrala Uppsala, som UNT har uppmärksammat på nyhetsplats. Och de är ju rätt många nu.
Här finns till exempel området mellan Säbygatan och järnvägen, det som kommunen kallar för Främre Boländerna. Här ska det bli företagskvarter, men det ska inte vara färdigt förrän 2035, under förutsättning att byggandet startar i tid. Något som är mycket osäkert.
Exempel på andra grusgropar är kvarteret Ångkvarnen i Kungsängen, den gamla brädgården vid Börjetull, Torbjörnstorg. I dessa fall planeras bostäder men det är långt ifrån säkert att tidsplanen håller.
Det är lätt att uppröras över byggena som aldrig blir av. De är på sätt och vis som varande sår i stadsbilden och rimmar illa med bilden av en dynamisk, växande och välmående stad. Jag har själv ofta reflekterat över de ödetomter och tomma fastigheter som fanns i min hemstad Eskilstuna när jag växte upp. År efter år stod de där tomma och övergivna.
Men Eskilstuna på 90-talet var en industristad på dekis, med stillastående eller minskande befolkning. Det går inte att jämföra med det Uppsala är i dag och, framför allt, vad man vill vara. Därför blir grusgroparna så mycket mer stigmatiserande här, som ett högst konkret bevis på ett ”misslyckande”.
Fast att bara skylla hålen i stadsbilden på bristande kommunal planering och förtroendevalda och tjänstemän utan verklighetsuppfattning, är att göra det lätt för sig.
Mer än något är grusgroparna ett bevis på läget i ekonomin, inte bara i Uppsala utan i Sverige och världen. När världsekonomin hackar, handelskrig hotar och ett brutalt anfallskrig pågår i Europa, är det inte så konstigt att allt står stilla. Om man inte vet vad som kommer att hända, vågar man inte heller satsa. Addera sedan att Uppsala plötsligt inte alls ser ut att växa lika mycket som man trodde för bara några år sedan och det blir ännu tydligare varför byggkranarna inte är på plats.
Så, för all del, underlätta planprocesser, försök hitta lösningar med byggherrar och ha en tillmötesgående attityd från kommunalt håll. Det borde egentligen inte behöva sägas, det är elementa. Men förvänta er inte att det likt ett trollslag kommer att få grusgroparna att förvandlas till hotellkomplex och bostadsområden.
Den bistra sanningen är ju att världsekonomin ser ut som den gör. Och tydligare bevis på det än grusgropar mitt inne i stan går inte att finna.