Vem har sagt att tågen inte går som de ska? Den som sitter i bilen eller på cykeln och tittar på de nedfällda bommarna på Vimpelgatan i Boländerna kan räkna seten med pendlare som forsar förbi under rusningstrafik. Ett, två, tre, fyra. Fem! Någon gång kanske bommarna reser sig någon meter, innan de ändrar sig och ligger fast igen.
Andra Uppsalabor står på Ringgatan eller Börjegatan i Luthagen där dock max ett tåg ska passera i den glesare dalatrafiken. Övriga övergångar i stan har eller håller på att byggas bort. Även Vimpelgatan ska få planskild korsning om knappt tio år, enligt planen.
Den är inte världens undergång, övergången, påpekar någon. De som står där har ju också alternativ i Kungsängleden eller Strandbodgatan för att smidigt komma under spåren. Sant, men nu står de där för att det är närmaste vägen till och från jobbet. Och det finns kanske en del att göra innan eländet har byggts bort?
Jag har själv undersökt saken, som reporter på UNT, i slutet av 1990-talet. Artikeln finns inte att uppbringa digitalt, men jag minns några av de viktigaste slutledningarna. Problemet med långa väntetider uppstod på perrongen på Centralstationen. Tågvärden tryckte på en knapp som fällde bommarna närmast stationen åt det håll tåget var på väg.
Sedan hände kanske något, en eftersläntrare som skulle med eller något annat. Så äntligen klart. Klartecken från föraren och där börjar tåget till slut rulla. Borta vid de fällda bommarna är humöret nere på fryspunkten. Var är tåget?!
För 20 år sedan ordnade Trafikverket ett samråd för arga Uppsalabor. Argast var cyklisterna på S:t Persgatan, då allfartsvägen in till stan för alla i östra Uppsala men som nu stängts av för ombyggnad. Ett löfte som gavs var att börja med bomfällning via telefon på Upptågen norrut, som saknade tågvärdar.
Vad har hänt sedan dess? ”Vi ska se om det finns någon räv som kan svara dig”. Den tredje kommunikatören på Trafikverket förstår problemet och ska göra sitt bästa. Finns det fortfarande plankorsningar var en underliggande fråga som jag tolkade det. Och någon ”räv” som kunde redogöra för bomfällningar anno 2025 uppenbarade sig inte i telefonen eller på mejlen.
Ja, Vimpelgatan finns kvar, åtminstone till 2034. Ett övergående problem, alltså, men mycket närvarande varje gång man bestämmer sig för ”genvägen”. Man närmar sig de uppfällda bommarna, 300 meter, 200, 100… Pling, pling – det välkända ljudet och för sent att vända om. Det är tomt på gärdet bort mot Bergsbrunna. Och inne vid centralen är det ingen som tänker på oss som väntar en dryg kilometer söderut.