Redan för 15 år sedan slog den dåvarande statliga Missbruksutredningen fast att den svenska missbruksvården inte i första hand varit resultatet av vetenskapliga framsteg, utan vilade på ”politisk-ideologiska överväganden”.
Trots att det gått långt mer än ett decennium sedan dess och att det internationellt skett en positionsförskjutning från repressiv politik till mildrande åtgärder, står den officiella svenska hållningen fast: mot narkotikabrottslighet och missbruk gäller hårda tag.
Så sent som för två år sedan trädde dessutom en ny narkotikalag i kraft, som innebar en skärpning av straffsatserna. Både förberedelse och försök till ringa narkotikabrott blev straffbart. Samtidigt infördes ett minimistraff på sex månaders fängelse för försäljning av narkotika. De enda partierna som motsatte sig förändringen var Vänsterpartiet, som röstade emot, och Miljöpartiet, som avstod.
Det är något märkligt över hur den specifikt svenska synen på narkotikapolitik biter sig fast, särskilt som den inte är speciellt effektiv, i alla fall inte om syftet är att mildra lidande och död. Narkotikadödligheten i Sverige är mycket hög. Det är uppenbart att nolltoleransen och den tuffa linjen inte fungerar.
Politiken måste skifta fokus, från repression till förebyggande och stöttande. Det handlar inte om att legalisera och att börja sälja cannabis i kvartersbutiker (eller Systembolaget, eftersom Sverige är Sverige) utan om riktade åtgärder som gör livet mer drägligt för dem som fastnat i missbruk.
Det räcker med att kika på Danmark för att få inspiration över vad man kan göra. Inom kort ska den danska regeringen presentera vad man kallar för en värdighetsreform. Men redan nu har vissa förslag offentliggjorts.
Till exempel ska inte dansk polis längre få beslagta narkotika från samhällets mest utsatta, inte heller ska innehav i de här fallen leda till en rättsprocess. Till gruppen räknas personer som lider av svår psykisk ohälsa, är missbrukare och är hemlösa.
Visst kan det tolkas som att man ”sanktionerar” missbruket, men när det handlar om människoliv måste man vara pragmatisk. De högstämda principerna får stå tillbaka.
Det viktiga är nämligen att hjälpa, inte att bara hjälpa så länge det stämmer överens med svensk (tuff) narkotikapolitik.
Syftet med en nationell drogpolitik borde vara att dels förebygga missbruk, dels att lyfta individer ur drogberoendet, samtidigt som konsekvenserna av ett skadligt missbruk minimeras för den egna personen och för omgivningen. Precis som för 15 år sedan är det fortfarande viktigare än ”politisk-ideologiska överväganden”.