Krisen i den svenska sjukvården har fått maka på sig den senaste tiden, till följd av krigen, krigshotet, den skakande finansmarknaden och kanske en viss amerikansk president. Men lugn bara, nu ska sommarscheman läggas med följden turbulens och långa väntetider för akut- och annan vård. Dessutom närmar sig valåret 2026 med stormsteg.
Är det bara resurser som saknas i de hårt pressade regionerna? Eller används pengarna, cirka 400 miljarder kronor, på alldeles fel sätt? Argumenten kommer att stötas och blötas som vanligt. Regionernas egen intresse- och arbetsgivarorganisation, SKR (Sveriges kommuner och regioner), försöker nu att rigga spelplanen med en ny skrift, Myter och fakta om vården (21/5).
Det är nio olika myter som i kort form krossas, eller åtminstone kompliceras, med hjälp av tillgänglig statistik. Är SKR:s ansträngningar ett värdefullt tillskott till debatten? Eller är det mest tal i egen sak, till och med obefogat skryt? Lite både och, faktiskt.
”Myt: Köerna till vården bara växer.” Om det finns en enda sak som oppositionspolitiker i riksdag och regioner alltid tar till så är det eländet med oändliga köer. Det sägs vara omöjligt att komma i kontakt med en vårdcentral, en specialistläkare och att slutligen få den behandling som krävs. Rösta på oss i stället så organiserar vi om, tillför pengar och personal, kapar köerna och inför nya garantier av olika slag.
Vårdgarantin medför att man inom 90 dagar ska få träffa en specialist och efter ytterligare 90 dagar få sin behandling, exempelvis en operation. Statistiken visar att medianväntetiden från remiss på vårdcentralen till besök hos specialistläkaren var 34 dagar. Samma medianväntetid för behandling var sedan 35 dagar (januari 2025).
Förklaringen är prioriteringar, att den med störst behov ska få vård först. Gissningsvis är det de som fått vänta längst som oftast kommer till tals i debatten. På samma sätt klagas det högljutt över ”åtta timmars väntetid på akuten”. Och även där fanns det patienter med större behov.
”Myt: Ingen vill jobba i vården”. Flykten från vårdyrket har skapat rubriker i många år, särskilt beträffande sjuksköterskorna. För utomstående är det något av ett under att de fortfarande finns kvar på sjukhusen (till exempel 2 500 på Akademiska), efter allt missnöje, massuppsägningar och intervjuer med dem som funnit lyckan (och lönen) på den privata sidan, inom medicinteknik eller något annat.
Fakta är att av alla utbildade läkare, sjuksköterskor och barnmorskor jobbar cirka 90 procent kvar i sjukvården, en siffra som varit konstant under hela 2000-talet och som ligger i nivå med genomsnittet på arbetsmarknaden, enligt SCB. En förklaring kan vara en långvarig facklig kampanj för att få upp lönerna. En annan att jobbet verkligen innebär stress och ansvar, men att detta också bidrar till att skapa trivsel, att göra nytta.
SKR diskuterar också bland annat effektiviteten, personalbristen och behovet av statlig styrning utan att komma till tydliga slutsatser. Det anmärkningsvärda är att man helt förbigår det som vi på UNT:s ledarsida ansett vara vårdens största problem: Det administrativa monstret, att en allt högre andel av resurserna använts till att anställa kommunikatörer, strateger, planerare och HR-folk på kontoren.
Den så kallade mittokratin skapar inte bara kostnader i sig, den ökar också arbetsbördan för vårdpersonalen som ska svara upp mot deras krav (se bland annat Strategerna som hindrar dig från att jobba, 9/10 2023). Detta är vad valrörelsen nästa år borde handla om. Om det inte var för det här med köerna. När är det min tur?!