Det är på modet att prata assimilation. Nu senast slår Kristdemokraternas ungdomsförbunds ordförande Nike Örbrink fast att målet för Sverige ska vara total kulturell assimilation, ingenting annat (Expressen debatt 14/11). KDU:s utveckling är inte särskilt konstig. Med ett moderparti som i flera år haft “svenska värderingar” som ledord förefaller idén om att man nu ska kräva av invandrare att dela majoritetens värderingar som en ganska naturlig utveckling.
Men vad vill egentligen assimilationsvurmarna? Rent sakpolitiskt förespråkas inte något särskilt, mer än att man vill att människor ska vara lite annorlunda än de är (en ganska universell önskan). Örbrink skriver att det fåtal som ska komma till Sverige framöver måste “bli svenska på riktigt”, utan att definiera varken vad svenskhet är eller hur den kan uppnås. Eller hur det här skiljer sig från integration.
Örbrink skriver att målet ska vara assimilation med förtydligandet: den som invandrat ska lära sig svenska, ta till sig vår gemensamma värdegrund, respektera lagar och institutioner, känna ett ansvar för vår samhällsgemenskap och identifiera sig som svensk. Det kan förefalla som ett tydligt resonemang. Det är det inte, eftersom beskrivningen är nästintill identisk med vad integration innebär.
Nej, allt detta vurmande för assimilation verkar snarare vara bara en fråga om signalering och markering. Det kan verka harmlöst, men är det inte.
Örbrink menar att trots att “alla människor har rätt att värna kulturella särdrag, sin egen tro, sina högtider och kulturella uttryck” så får det aldrig stå i kontrast till de värderingar som råder i Sverige. Hon exemplifierar med kvinnlig könsstympning, hedersvåld, radikalisering till terrorism och förnedringsrån. Problemet är givetvis att de exempel hon tar upp på vilka värderingar man inte bör ha i Sverige inte är värderingar alls, de är brott.
De allra flesta människor tycker såklart att förnedringsrån är fel, men det har inget att göra med om man är för eller emot kulturell assimilation. Men genom att endast ge sina läsare valet mellan att vara för förnedringsrån eller för assimilation blir svaret sannolikt ganska enkelt.
Det är mycket möjligt att KDU:s strategi inte är medveten, men den är skadlig. För om man i tillräckligt hög grad lyckas måla upp en bild där majoritetssamhällets värderingar ensamt likställs med laglydighet driver man en kil mellan majoritetsbefolkningen och andra.
På så vis bidrar man i stället till att skapa integrationsproblem, vilket är det sista Sverige behöver.