I skrivande stund under tisdagen är det Liberalernas och Sverigedemokraternas dag i Almedalen. Dagen inleddes med att Simona Mohamsson valdes till Liberalernas nya partiledare på det extrainsatta landsmötet, tre timmar före hennes första Almedalstal.
Exakt samtidigt intervjuades Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson av P1 några kvarter bort (SR 24/6). Precis som alla andra fick han prata om regeringsfrågan, bland annat vem han anser är Tidöpartiernas statsministerkandidat.
”Det är klart att har man min position måste man också betrakta sig som en statsministerkandidat”, svarade Åkesson.
Att han skulle bli statsminister efter valet 2026 är såklart osannolikt. Endast 16 procent av väljarna se Jimmie Åkesson som statsminister, vilket är färre än de som skulle rösta på SD om det var val i dag (SR 28/5). Var fjärde Tidöväljare vill inte ens se Sverigedemokraterna i regeringen. Knappt hälften av Tidöväljarna är positiva till det (SVT 24/6).
Men Jimmie Åkesson konstaterade att han ändå är en statsministerkandidat eftersom SD trots allt är Tidösamarbetes största parti, och fortsatt är det i många mätningar.
Han utstrålar – med fog – ett storpartilugn.
Men det är inget nytt för den här mandatperioden. Det gjorde Åkesson redan inför valet 2010 då SD lyckades komma in i riksdagen med blott 5,7 procent av väljarnas röster. Sedan dess har partiets väljarstöd mer än tredubblats.
Jimmie Åkesson och SD:s framgångar beror mycket på övertygelsen och det uttalade målet att SD en dag ska bli Sveriges största parti.
Det där storpartilugnet visade Åkesson också prov på i SVT:s Agenda tidigare i år (SVT 16/2). Då avfärdade han idén om att det skulle vara hans ansvar att göra Ulf Kristersson till statsminister. De enda lojaliteter han har är till Sverigedemokraterna och dess väljare, och att partiet därför kommer att gå i opposition om de inte släpps in i regeringen.
Med den attityden visar Jimmie Åkesson att SD minsann inte finns till för att vara någon annans stödparti. Partiets egen partiledare är dess statsministerkandidat, tills eventuella regeringsförhandlingar utmynnar i något annat.
Den stora frågan är varför alla andra partier (utom S och M) inte resonerar likadant. Inte minst Centerpartiet och Liberalerna som ständigt pressas till att behöva välja en statsministerkandidat.
För ett parti kan bara bli ett storparti om man agerar som ett storparti. Det går inte att växa, när partiets statsministerkandidat inte är den egna partiledaren och tillåter sig förminskas till att bara vara ett stödparti.
Få vill rösta på ett parti med småpartiängslan.
Simona Mohamsson och Anna-Karin Hatt borde i stället anamma Jimmie Åkessons strategi – och storpartilugn.