Jag brukar ha som mål att lyssna på varje sommarprat som kommer ut. Hittills har jag aldrig lyckats, men jag tragglar på även denna sommar. Vartenda år slås jag över det enorma behovet som folk tycks ha att prata om sina trauman i programmet. Det är som att en smutsig skilsmässa, en alkoholiserad förälder eller ett tragiskt dödsfall i bagaget skulle inge mer respekt eller göra en mer intressant. Men det är bara tröttsamt.
Först och främst behöver sommarvärdarna förstå varför de fick frågan. Man vill lyssna på en komiker prata om hur de resonerar kring typ…humor. Någon som har varit nyhetsreporter, skådespelare, idrottsman eller kock är ju intressant av den anledningen. Om det bara ska handla om en tragisk händelse i livet kan man ju plocka vem som helst – för vi alla bär ju på bagage. Men av någon anledning känner sommarvärdarna att trauman är deras bästa accessoar.
Detta fenomen är dock inte unikt för sommar i P1. Många kan nog relatera till då man har fastnat i konversationer med killar som på något sätt ska ragga med sina trassliga barndomar. Eller folk på middagar som ska förstöra stämningen med en existentiell fråga kopplad till deras föräldrars stökiga skilsmässa. Så måste alla sitta och överanalysera hur den händelsen har format dem egentligen.
Traumaposeringen är på något sätt ett uttryck för den tid vi lever i. Behovet av att djupdyka i sig själv, sätta känslorna i första rummet och prata om sin barndom. Att ha ”sin terapeut” är snarare en regel än ett undantag. Och trots att vi aldrig varit mer besatta av oss själva, är den psykiska ohälsan på historisk hög nivå. Depressionen blir sedan en ny accessoar att posera med. Är du känd blir det toppen för ditt sommarprat.
Jag kanske framstår oempatisk. Men det är jag inte. Självklart gör det ont i hjärtat att höra om Klas Erikssons förlorade dotter, Peter Habers våldsamma pappa eller hur ingen någonsin trott på Dragomir Mrsic. Och om någon av mina vänner behöver bearbeta något finns jag givetvis där. Men ibland kan man fråga sig varför man behöver stoltsera med sitt trauma? För vem berättar man om det för? Inte är det att ge lyssnarna ett bra sommarprat i alla fall.
Nej. Ditt trauma gör dig varken sexig på krogen, eller mer intressant i ett sommarprat. Spara det till din terapeut eller till dina nära vänner. Själv brukar jag yoga. Alla människor bär på något bagage. Vissa mer och andra mindre. Det formar oss, liksom alla erfarenheter vi har. Men att helt orelaterat vältra ut sig dem är inte klädsamt – bara tröttsamt.