”Daniella, 30, kunde inte lyfta en gaffel – nu försvinner diagnosen utmattningssyndrom.” Rubriken i Aftonbladet (19/3) är typisk på så många sätt. Det värsta med den här diagnosen, som under 20 år tagit ett allt större utrymme bland långtidssjukskrivningarna i Sverige, är förstås tillståndet i sig. Men också misstänkliggörandet, att inte bli trodd av omgivningen, läkare och arbetsgivare. Vad är det för fel på dig egentligen?!
Bakgrunden var att antalet långtidssjukskrivna exploderat sedan slutet av 1990-talet fram till 2003, då 130 000 svenskar gick med en löpande sjukskrivning på över ett år. Husläkarna var desperata. De skulle utfärda sina sjukintyg efter att i 15 minuter ha lyssnat på likaledes desperata människor som inte fick livet att gå ihop, med hemmet och jobbet, med krav som till slut blev övermäktiga.
Behovet av en diagnos var stort och valet föll på utmattningssyndrom. Så här i efterhand blev ingen gladare för det. Vissa protesterade. ”Att vara osams med chefen är ingen sjukdom”, sade en försäkringsläkare provokativt och fick sparken. Det blev rättning i ledet och sjukskrivningarna fortsatte, men ingen kunde säkert säga om någon led av den vaga samlingsdiagnosen eller inte. Därför fanns det heller ingen effektiv behandling.
Diagnosen sammanföll med ett regeringsskifte i Sverige året därpå, 2006. Det är viktigt att påpeka eftersom den tillträdande regeringen Reinfeldt skulle ta strid mot sjukskrivningarna, införa hårdare krav under sjukdomens gång och även ett slutdatum, enligt den så kallade rehabiliteringskedjan.
Det här blev en signal till oppositionen, samt till en rad organisationer som Svenska Kyrkan, att ta strid. Regeringen är ”hjärtlös”, liksom myndigheten Försäkringskassan, hette det. Det stora felet är att de inte tror på den sjukskrivne. Det fanns med en del läkare också, men motståndet var i första hand politiskt. Det handlade om rätten att få vara sjukskriven, att slippa tvingas jobba om man är sjuk.
Det är talande att hon som kallats ”utmattningssyndromets moder”, professor emerita Marie Åsberg, inte trodde på sin egen sjukdom. Redan från början slog hon fast att det saknades en ”validering”. Det fanns inga bevis för sjukdomens existens helt enkelt, fynd som olika läkare kunde göra oberoende av varandra. Den förklaring hon såg som mest trolig var 1990-talskrisen, de stora neddragningarna i offentlig sektor och den förändrade arbetsmarknaden.
Jobbstressen har inte minskat sedan dess. Marie Åsberg sade till Magasinet Filter för tre år sedan att hon inte trodde på sjukdomen. ”Massor av människor har det besvärligt och vill ha ett namn på sitt lidande … fast de i själva verket inte har något som vi kallar sjukdom”, slog hon fast. I höstas gav hon, 86 år gammal, sina råd i tidningen Vision till alla som mår dåligt av yrkeslivet. ”Man går och äter lunch varje dag och pratar med sina kolleger. Man undviker övertid och ser till att ha intressen utöver jobb och familj.”
Diagnosen, som bara funnits i Sverige, ska försvinna 2028. Kritiken har i stort sett uteblivit. En enig läkarkår ser fram emot att hitta behandlingar för det tillstånd alla vet finns. ”Vi kan bli mer specifika i hur vi förstår olika människors lidande och vi kan ge bättre behandlingar”, tror forskaren Elin Lindsäter (Läkartidningen 19/3). ”Vid utmattningssyndrom försöker man ju bara få patienten att skapa balans i livet och bli bra av sig själv”, konstaterar Mikael Tiger.
Det som plötsligt är självklart har orsakat stort lidande under decennier. Men ingen anses bära skulden. Nu går vi vidare med andra vaga diagnoser. Husläkarna vet säkert vilka jag menar.