Patriarkatet är ett resursslöseri

De tidiga elbilarna hade inbyggda vaser för snittblommor. Elbilen sågs nämligen som kvinnlig när den kom i slutet på 1800-talet. Det var också främst till kvinnor som den marknadsfördes. Därav de inbyggda vaserna.  

Det – och mycket annat – beskriver Katrine Marçal i sin bok Att uppfinna världen (Mondial förlag 2020).  

Att den bensindrivna bilen till slut blev den dominerande modellen berodde delvis på att den ansågs mer manlig. Vad hade hänt om man redan vid 1900-talets början värderat kvinnligt kodade värden högre? Givetvis är det svårt att vara säker på det kontrafaktiska scenariot men det är ganska lätt att tänka sig att bilindustrin hade sett annorlunda, och mer grön, ut om man inte hade varit så upptagen med att hålla fast vid könsrollerna.  

I exempel efter exempel visar Marçal något som borde vara uppenbart: sexism leder till ett enormt resursslöseri. Att företag historiskt sett har riktat sig till bara halva befolkningen har minskat företagens intäktsmöjligheter och människors konsumtionsmöjligheter. Att kvinnor fortfarande har svårare att få riskkapital för sina företagsidéer innebär att en enorm källa av tankekraft och innovationsförmåga slösas bort.  

Men även om kön är en delförklaring till dessa fenomen, är det långt ifrån enda skälet till varför världen ser ut som den gör. 

Marçal lyfter på flera ställen fram att patriarkala strukturer är förklaringen till varför kvinnor arbetar i mer lågavlönade yrken, och hon gör det bra. Men sexism är inte den enda förklaringen. I många kvinnodominerade yrken är det offentliga arbetsgivare och det finns alltså totalt sett få potentiella arbetsgivare. Man kan alltså betrakta dem som monopsonier, alltså monopolarbetsgivare. Det gör att lönen hålls nere, på motsvarande sätt som priset hålls uppe på varor som säljs av ett monopolföretag.  

Ett annat exempel är Marçals stringenta kritik mot hur riskkapital fördelas i samhället. Under 2019 investerades en dryg procent av det svenska riskkapitalet i bolag med kvinnliga grundare och 6 procent gick till bolag med mixade team. 93 procent av allt riskkapital gick alltså enbart till män. Det är ett jämställdhetsproblem.

Hon menar att detta är en följd av själva systemet för fördelning av riskkapital. Det är nämligen mer gynnsamt att göra tio stora investeringar än hundra mindre. Det gäller även om endast en av de tio ger avkastning – eftersom man får en andel av investeringen i vilket fall.  

Mindre, men ändock livsförbättrande, innovationer har svårare att få pengar. Det råkar också vara den typ av företag som kvinnor oftare startar – ett till synes orättvist system.  

Men den här typen av logik för riskkapital har även positiva konsekvenser. Det finns nämligen ett flertal innovationer som kräver stort kapital men där det är sannolikt att bara en av tio satsningar ger avkastning. Ett särskilt aktuellt exempel är förstås framtagandet av ett coronavaccin. Den typen av innovationer möjliggörs med samma system som Katrine Marçal menar utestänger kvinnor.  

Med det sagt lyfter Marçals bok ett perspektiv som fortfarande förbisetts alltför ofta. Den blir således en påminnelse om att våra normer inte är naturlagar, och att även till synes välfungerande institutioner i samhället bör synas i sömmarna ibland.  

Än idag begränsar våra könsroller både vårt ekonomiska system och oss som människor. När företag och samhällsekonomin bryr sig om kvinnors och marginaliserade gruppers behov utökas allas möjlighet till frihet och självbestämmande.  

Som när Marçal beskriver hur det moderna varuhuset kom till: “Där kunde kvinnan planlöst ströva i en offentlig miljö utan att behöva ta hänsyn till risken för sexuellt våld eller trakasserier”. Det gav kvinnor något de tidigare inte hade – rätten att flanera.