I torsdags sprang de nybakade studenterna ut från Uppsalas gymnasieskolor. Och i veckan som kommer är det dags för avslutning i kommunens grundskolor. Äntligen sommarlov. Den bästa tiden. Eller den värsta.
För de allra flesta eleverna väntar en tid av utflykter, utlandssemestrar och förhoppningsvis regnfria veckor i sommarstugan. Kanske åker man också i väg på en cup med fotbollslaget eller går på ett friidrottsläger i en vecka. Men detta gäller inte alla.
Det är under loven som skillnaden mellan den som har och den som inte har blir som allra tydligast i Sverige. Och skillnaderna finns där. Trots att vi, i genomsnitt, är betydligt rikare och mer välmående nu än för bara 25 år sedan, är välståndet ojämlikt fördelat.
För snart 100 år sedan myntade den dåvarande folkpartiledaren Bertil Ohlin begreppet det glömda Sverige. Det är tyvärr lika aktuellt i dag som det var då.
Ohlin avsåg de grupper i samhället som lever under tuffa förhållanden. Då, på 30-talet, handlade det bland annat om lantarbetare, småbrukare och kvinnor som arbetade i hemmet – såväl anställda som hemmafruar. I dag ser grupperna annorlunda ut, men det handlar fortfarande om dem som har svårt att få vardagen att gå ihop. Det kan handla om arbetslöshet, kronisk sjukdom eller lågbetalda jobb.
Det handlar om de mest utsatta, som inte har några starka företrädare som för deras talan – och som därför ofta glöms bort när politiken utformas.
Det är svårt att inte tänka på Ohlins ord när man läser rapporten ”Barnfamiljers ekonomiska svårigheter 2025”, som har tagits fram av Majblomman, Rädda Barnen, Röda Korset och Hyresgästföreningen.
I rapporten framgår bland annat att nästan 30 procent av alla ensamstående föräldrar med en månadsinkomst under 30 000 kronor uppger att de har haft svårt att äta sig mätta. Det är ökning på 9 procent på bara ett år. Mer än hälften uppger också att det är svårt att få pengarna att räcka till för att köpa kläder anpassade till årstiderna.
Så var det det där med sommarlovet, när skolvardagen försvinner och skillnaderna blir extra tydliga. Drygt varannan förälder med låg inkomst som är sammanboende och mer än tre fjärdedelar av alla ensamstående uppger att de vid något eller flera tillfällen har haft svårt att resa bort med barnen på lov eller helger.
De fattiga barnen får stanna hemma när de andra beger sig iväg till sina sommarnöjen.
Det är lätt att vifta bort detta med att en utlandssemester inte är något livsnödvändigt. Men fattigdom handlar om mer än att bara äta sig mätt. Det mentala och, ibland, sociala utanförskap som följer av relativ fattigdom är högst reellt.
Här finns en uppgift som borde vara given för en borgerlig regering, men som lite verkar ha tappats bort i allt fokus på kriminal- och migrationspolitik, nämligen att se hur man inte bara kan få fler att gå från bidragsförsörjning till jobb, utan även hur de med jobb kan få behålla mer pengar i plånboken.
Och om det låter bekant är det för att just detta har prövats av borgerliga regeringar tidigare. Den så kallade arbetslinjen var en viktig anledning till att de då fyra allianspartierna fick styra landet i två mandatperioder. Parat med riktade insatser mot dem som av olika anledningar inte kan arbeta, borde detta vara högst upp på den politiska dagordningen.
Det handlar om att se det glömda Sverige. Att inse att det är att stå upp för friheten att ge alla lika möjligheter, oavsett föräldrarnas livssituation. Att, för att uttrycka sig enkelt, sommarlovet ska vara något att se fram emot för alla.