Vill vi verkligen ha perfekta politiker?

Under tisdagen skakade Miljöpartiets före detta språkrör Märta Stenevi om det partipolitiska Sverige. I en intervju med DN berättade hon om drevet som ledde till hennes avgång och vilket lidande det medförde. Det triggade i gång både hennes ätstörningssjukdom – och självmordstankar.

I oktober 2023 kom larm från Miljöpartiets riksdagskansli om att Stenevis ledarskap var ett arbetsmiljöproblem (DN 5/10-23). De anonyma läckorna kallade det för ”toxisk toppstyrning”. Trots allvaret i anklagelserna vet inte Märta Stenevi än i dag vad kritiken konkret bottnade i. I stället genomled hon ett karaktärsmord och total utfrysning av partivännerna – utan möjlighet att försvara sig eller få en chans att ta ansvar och ställa allt till rätta.

Inte ens när hon vädrade självmordstankarna inför riksdagsgruppen fick hon medmänskliga reaktioner.

Vad som hänt vet bara de inblandade, och bilderna går isär. Mot de anonyma läckorna står kritiker av Miljöpartiets partikultur, som anser att MP inte tillåter ledare med tydlig vilja och egen agens. Det är inte svårt att föreställa sig att partiets platta organisationsstruktur medför en låg smärttröskel för vad som kan anses vara toppstyrning.

Men utöver frågorna om vad som faktiskt hände eller partiets dysfunktionella interndemokrati, väcker Märta Stenevis berättelse en annan viktig fråga:

Vill vi att våra politiker ska vara perfekta – eller mänskliga?

Utrymmet för politiker att vara människor med fel och brister är litet, och krymper ju mer makt personen får. Kraven på fläckfri bakgrund och intoleransen mot misstag och svagheter är skyhöga. Särskilt för kvinnor.

Om det krävs av politiker att vara omänskligt perfekta – eller för den delen omänskligt hårdhudade mot kritik som inte bara rör ens åsikter, utan också sin person – vilka personer blir då kvar i partipolitiken? Och blir de verkligen en spegelbild av befolkningen?

Politiker anklagas ofta för att inte vara ”vanligt folk”, men får samtidigt inte vara vanliga människor. Människor som begår misstag, har svagheter som de måste jobba på eller som någon gång i livet har brustit i omdömet.

Konsekvenserna blir en överrepresentation av beräknande karriärister i politiken, att färre engagerar sig partipolitiskt – och inhumana behandlingar av politiker som hamnar i blåsväder.

Ett gammalt talesätt är att det är kallt på toppen. Men vill vi ha det så? Ska en kylig och hårdhudad personlighet vara en politisk fördel?

Om politikens syfte är att förändra samhället och förbättra livet för människor, måste väl ändå mänskliga politiker – som vet att imperfektion är en del av att vara människa – vara att föredra framför de perfekta.