Varför? Hur? Samma frågor återkommer varje gång ett nytt gängrelaterat och besinningslöst våldsdåd genomförs. Så var det under hösten 2023 här i Uppsala och så är det nu.
Precis som nu är det svårt att ta in det som inträffat, både vad gäller offren och attentatets råhet och kallblodighet. Och förstås offrens ålder. Ett trippelmord där samtliga som mist livet egentligen är barn.
Och sedan gärningsmannens, vem det än är. Varför tackar man ja till att utföra ett beställningsmord på en person man sannolikt inte har någon relation till? Vi vet förstås ännu inte detta, men så har ofta varit fallet i de senaste årens skjutningar och sprängningar.
Det finns förstås inget enkelt svar. Precis som det inte heller finns någon patenterad lösning på hur man ska kunna få det dödliga gängvåldet att minska. Hade det varit så, hade vi inte varit här, fortfarande skakade av ett trippelmord utfört mitt i Uppsala, dagen före valborg, stadens stora dag.
Då hade vi inte heller alla hållit andan och väntat på försök till vedergällning, ytterligare skjutningar och våld i vår stad, något som polisen menar mycket möjligt kan ske.
Vad man däremot kan och måste göra är att inse att situationer som denna, både det som nyss inträffat och utvecklingen på längre sikt, kräver enighet.
Under våldsvågen hösten 2023 visade Uppsalas politiker upp just detta. Man slöt upp tillsammans, kommunstyrelsens ordförande Erik Pelling (S) och oppositionsrådet Therez Almerfors (M). Det behöver man göra nu också. Att Uppsala är en trygg stad och att barn och ungdomar inte dras in i kriminalitet med livshotande följder måste stå ovanför de vanliga politiska meningsskiljaktigheterna. Här är inte läge att göra politiska poänger. Här är läge att se hur man kan agera.
Det borde också gälla rikspolitiken. Kanske i ännu högre grad. Kommunerna kan förstås göra mycket, framför allt i förebyggande syfte. Man kan satsa på uppsökande verksamhet, på olika sociala och trygghetsskapande insatser, på samverkan mellan skola och socialtjänst. Och förstås, vilket är mer kontroversiellt, på ordentlig kameraövervakning. Både för att kunna hindra skjutningar och andra våldsbrott, men också för att kunna utreda dem noggrant när väl det värsta har skett.
Men kommunerna kan inte göra allt. Polisens befogenheter och resurser, lagar som styr HVB- och Sis-hem är rikspolitik. Här saknas ofta den mognad och det ansvarstagande som återfinns på kommunal nivå.
För medan man ute i kommunerna ofta kan enas om insatser, bråkar man på riksnivå om vem som är tuffast mot gängen, vem som föreslår bäst förebyggande respektive repressiva åtgärder. Just när ett våldsdåd inträffar är man ofta snabb att markera enighet, men någon vecka senare är allt glömt och man återgår till det vanliga käbblet.
Det är ett oskick. Medborgarnas trygghet borde vara en sådan fråga som inte påverkas av majoritetsskiften. Den är att betrakta precis som andra ”systemfrågor”, som till exempel infrastruktur, försvar, energiförsörjning och robusta pensioner. Saker som måste fungera och där spelreglerna är långsiktiga, där det inte ska spela någon roll om majoriteterna skiftar.
Lockelsen att använda känslan av otrygghet som ett politiskt slagträ är förståelig. Det är en fråga som angår många och här ser man chansen att stärka sitt väljarstöd. Men det är ett kortsiktigt och förkastligt sätt att se på politik.
Så behåll enigheten även när dagarna blir till veckor, veckorna till månader. Sluta tävla om vem som är tuffast och kom överens. Det finns både förebyggande insatser och polisiära åtgärder som kan göra skillnad, som ni kan enas om. Vi ska inte behöva fortsätta fråga oss hur och varför.