Kommunalrådet Linda Eskilsson (MP) borde ta betydligt mer plats och större ansvar vad gäller kulturhuvudstadssatsningen.
All heder åt Patric Kiraly och övriga medarbetare från Uppsala kommun som ledde arbetet med att Uppsalas ansökan om att få bli Europeisk kulturhuvudstad 2029.
Men när UNT intervjuar Kiraly om ansökan och varför det gick som det gick (12/3) är det någonting som skaver.
På många sätt är det en intressant intervju. Den skildrar tydligt hur mycket pengar kommunen satsade på ansökan, det hårda arbete som tjänstemännen i projektgruppen lade ner och hur man nu blickar vidare. Det senare genom det så kallade Kulturlyftet, ett slags fortsättning på Kulturhuvudstadsåret.
Under 2025 och 2026 ska 14 miljoner kronor användas för att stärka kulturliv och stadsutveckling. Det handlar dels om kunskapshöjande insatser, dels om stöd till olika kulturprojekt.
Det märkliga här är varken de pengar som lades ner på kulturhuvudstadssatsningen – även om man kan invända i sak mot att Uppsala alls deltog – eller resurserna som avsätts till Kulturlyftet.
Vad som sticker ut är att dessa för Uppsala så viktiga, och kostsamma, projekt så ofta frontas av tjänstemän. Inte av de förtroendevalda som har fattat beslut om budgetramar, fördelning av pengar och som faktiskt är de som är ytterst ansvariga.
Det har varit svårt att inte dras med av den entusiasm och de visioner som presenterades som en del av arbetet med ansökan. Men det förändrar inte faktum: Politikerna saknades. Detta är symptomatiskt för mycket av Uppsalas verksamhet. Ofta får man intrycket, rätt eller fel, att det är tjänstemännen som styr, inte de förtroendevalda.
Självklart ska våra förtroendevalda inte detaljstyra och vara inne och peta i småsaker. Kommunfullmäktige och nämnderna slår fast huvudinriktningen, sedan är det upp till förvaltningarna att omsätta detta i praktisk handling och verksamhet. Våra politiker ska inte heller bara kunna glida in och sola sig i strålglansen från hårt arbetande tjänstemäns insatser.
Men, och detta är ett viktigt men. När det handlar om stora projekt är det viktigt att vara tydlig med var det yttersta ansvaret ligger – de förtroendevalda måste få ta plats på bekostnad av tjänstemännen.
Ytterst är det en demokratifråga. Om tjänstemännen får en för stor roll kortsluts hela systemet med ansvarsutkrävande. En missnöjd väljare kan rösta bort en politiker, men inte en tjänsteman. Och hur ska kritiska oppositionspartier i fullmäktige agera? Hur ska de kunna rikta tuff kritik mot en riktning de ogillar, utan att det uppfattas som att de går till angrepp mot enskilda tjänstemän?
I just fallet med Kulturhuvudstadsåret borde det ansvariga kommunalrådet Linda Eskilsson (MP) tagit betydligt större plats, utan att för den skull förta projektgruppens insatser.
Detta är som sagt ett genomgripande drag i hur Uppsalas styrs och det är viktigt att fundera över om det alltid är så lämpligt.
Ett välkommet undantag från regeln var det rödgröna styrets agerande när våldtäkterna i hemtjänsten uppdagades. Det går visserligen att ha synpunkter på hur kommunstyrelsens ordförande Erik Pelling (S) och kommunalrådet och äldrenämndens ordförande Tobias Smedberg (V) agerade. Men det går inte att komma ifrån att de faktiskt agerade. De stjälpte inte över allt ansvar på förvaltningsdirektören.
Mycket riktigt var det då enkelt för oppositionen att rikta kritik mot de rödgrönas agerande. Och i kommande val kan de väljare som är missnöjda med hur det hanterats välja att rösta på andra partier.
Patric Kiraly och hans team har gjort en mycket stor insats med Uppsalas ansökan om att bli Europeisk kulturhuvudstad.
Det ska dock inte krävas en skandal av den omfattningen för att ansvarsfördelningen ska bli tydlig. Uppsalas politiker måste sluta gömma sig bakom tjänstemän.
Teamet bakom Uppsalas kulturhuvudstadsansökan har gjort en fantastisk insats. Det kan ingen ta ifrån dem. Men det gör det inte mindre viktigt att ställa frågan: Vart tog de ansvariga politikerna vägen?