Det är väl bäst att inleda med ett erkännande, för att undvika risken för missförstånd: mina barns morföräldrar är fantastiska. De bor lagom långt från oss och hjälper ofta till med att hämta från förskolan och skolan och är gärna barnvakter. Barnen älskar också att besöka – och sova över hos – mormor och morfar.
Med det undanstökat vill jag dock rikta en skarp uppmaning till alla småbarnsföräldrar: Vad du än gör, låt inte mormor ta hand om barnen! Ramla inte i mormorsfällan.
Varför säger jag då detta, jag som har så stor hjälp i vardagen av mina svärföräldrar? Jo, jag har tagit mig igenom fackförbundet TCO:s senaste jämställdhetsbarometer. Det är en delvis nedslående läsning. 2024 blev uttaget av föräldraledighet för andra gången på kort tid mindre jämställt. Förra gången det skedde var 2021.
Då bröts närmare 20 år av ständigt mer jämställd föräldraledighet. Förklaringen som då gavs var att det var en pandemieffekt.
När fler jobbade hemma, togs färre dagar ut för barn äldre än ett år (eftersom många föräldrar ändå jobbade hemma och då inte kände samma behov av att ta ut föräldradagar). Och eftersom kvinnor tar ut fler dagar ju yngre barnen är, var det männens dagar som blev färre.
Det nya hacket i kurvan kan i stället delvis förklaras av den regeländring som skedde vid halvårsskiftet 2024. Då blev det möjligt att överlåta upp till 90 föräldrapenningsdagar till någon annan än barnets andra förälder, till exempel till mor- och farföräldrar.
Förändringen presenterades som en frihetsreform, men visade sig i slutändan bli bara ytterligare en kvinnofälla. För i 85 procent av fallen är det en annan kvinna som har tagit över de överlåtna föräldradagarna och därmed har det bidragit till att föräldraledighet och vab nu fördelas mindre jämställt än tidigare.
I Uppsala län är fördelningen ändå relativt jämställd i förhållande till andra län. Men det är fortfarande så att kvinnorna i länet står för 67,5 procent av uttaget av föräldrapenning. För hela riket är siffran 68,3 procent.
Männen klockar in på en ungefärlig tredjedel av hemmadagarna, dessutom ofta de lite ”enklare” dagarna högre upp i åldrarna.
Om en jämställd föräldraledighet är målet är det uppenbart att dagens attityder måste förändras. Sannolikt kommer det inte ske utan ny lagstiftning. Precis som med pappamånaderna behövs en ny knuff. Tvärtom vad som åstadkommits med de nya mormorsdagarna.
För hjälpen vi får från barnens morföräldrar är förvisso ovärderlig, men föräldraledigheten har vi skött själva. För jämställdhetens skull.