Är det rimligt att 41-åriga Ingela Berg – som tar hand om småbarn i Uppsala dagarna i ända, byter blöjor, torkar tårar och snor och dessutom bidrar med pedagogiskt innehåll, lekar och utflykter – tjänar 22 500 kronor i månaden? Det blir drygt 18 000 i handen, som ska räcka till hyra, mat, alla övriga utgifter och dessutom det någorlunda innehållsrika liv hon borde vara värd.
Nej, det är det naturligtvis inte. Ingela ska ringa sin chef i morgon och påpeka några saker. Som att genomsnittslönen för barnskötare i Sverige är 6 000 kronor högre än hennes lön (enligt en genomgång i Kommunalarbetaren). Eller att Timrå, med den lägsta medellönen av 290 kommuner, ändå betalar i snitt 3 000 mer till sina barnskötare.
Ingela Berg är alltså extrem, som Uppsala kommuns lägst betalda medarbetare i UNT:s serie om löner (6/3 m fl). Andra extremer i granskningen är en stadsdirektör som tjänar nästan 200 000 och en riskbolags-vd som tjänar över två miljoner. Extremt var ordet. Vi skakar uppgivet på huvudet och går vidare. Nästa år kommer det nya siffror med nya toppar och dalar.
Men varför tjänar någon 34 000 kronor och en annan 42 000? Varför har en yrkesgrupp 50 000 i månaden och en annan 27 000, trots samma utbildningsnivå? Det talas mycket sällan om vanliga löner, om varför det ser ut som det gör. Den kulturella förklaringen, att det är pinsamt och ”den sista och mest privata bastionen” när vi pratar om sex, psykisk ohälsa och mycket annat, är en möjlig förklaring. Men det finns andra.
Mina år inom industrin betydde lagerarbete i en lindrigt ren overall. Det var timlön som gällde. De på verkstan hade någon krona mer eftersom de hanterade farliga maskiner, chaufförer ytterligare några kronor eftersom de hade ackord. Vad tjänstemännen på kontoret hade, de som satt vid sina skrivbord i välstrukna skjortor och blusar, tordes jag knappt tänka på.
Döm om min förvåning när jag av en slump upptäckte att tjänstemännens månadslöner i själva verket var lägre än arbetarnas. Jag lärde mig två saker: att LO-kollektivet är bra på att få upp lönenivån för arbeten som kräver fysisk insats. Och att arbetsgivarna är de som tjänar mest på att kadrar av kontorsanställda går runt och skäms över sina löner, över att de så att säga inte är värda mer.
LO har heller inget intresse av att arbetarna jämför sig med tjänstemän på lägre nivå. Känslan av orättvisa piskas upp som mest om det finns ingenjörer, ekonomer och jurister på andra sidan. Eller chefer, allra helst storbolagschefer. Som i den årliga undersökningen Makteliten där LO jämför lönen för vd:arna i de 50 största börsbolagen med en industriarbetarlön.
Extremlönerna tar fokus från det faktum att gruv-, hamn- eller byggnadsarbetare kan tjäna nästan dubbelt så mycket som vårdbiträden, städare och barnskötare. Den diskussionen vill man inte ha i kollektivet, även om den bubblar upp i avtalsrörelser ibland, under förtäckta namn som ”kvinnolöner”. Rör inte framgångarna för vissa yrken är strategin, vilket till viss del är förståeligt.
LO vill alltså tala om extremlöner medan huvudkombattanten Svenskt Näringsliv helst inte talar om löner alls. Förlorarna är alla i det stora mellanskiktet, egentligen de 90 procent som har en månadslön under 60 000 kronor (SCB) och särskilt de som ligger runt medianlönen 35 600 kronor.
Kanske finns det hopp. Siffrorna studsar när UNT går runt på stan och frågar vad man tjänar: 29 000, 36 000, 45 000. Bara någon enstaka vrider sig som en mask och vill inte berätta för reportern. Nästa år vid den här tiden kan vi kanske för en gångs skull bortse från toppdirektörernas löneökningar och ta tag i den orättvisa lönesättningen.