Ännu en första maj har passerat utan traditionsenliga demonstrationer. Och ingen höjde på ögonbrynet.
Inte så konstigt, förstås, eftersom demonstrationer numera är olagliga. Under pandemin har våra demokratiska rättigheter urholkats med bland annat, men inte bara, den tillfälliga pandemilagen. Den förskjuter historiskt mycket makt till det offentliga, och gör allt fler domäner av samhället underställda politiken.
Det är ett hot mot vår demokrati på två sätt. För det första är det ett direkt hot. Man får inte längre demonstrera fler än åtta personer utomhus och vår rörelsefrihet inom EU är och kommer att förbli villkorad. Den religiösa friheten hotas av att religionsutövningen är kraftigt begränsad när att samlas till gudstjänst fler än åtta personer är otillåtet, oavsett storlek på lokal eller om mötet sker utomhus.
Men det är också ett långsiktigt hot. Kanske är det allvarligare. Det demokratiska samtalet får inte stötas och blötas inom föreningslivet längre. Många tonåringar har gått stora delar av sin gymnasietid på distans. Det riskerar att resultera i en kunskapsskuld, vilket i sig är negativt för demokratin på lång sikt. Även mer informella aktiviteter, som sena pubkvällar med politiska eller samhällsorienterade diskussioner för såväl unga som gamla kan vara avgörande för att det politiska samtalet ska hållas igång.
Alla dessa stora, små, formella och informella möten människor emellan är vad som tillsammans skapar en långsiktigt hållbar demokrati.
Många av dessa möten fattas oss numera. I stället förtvinar våra demokratiska muskler under pandemins gång. Det innebär att även den dag restriktionerna upphör kommer medborgarna att vara sämre rustade för att vara delaktiga i samhället.
Det finns förstås motargument mot den hotsituation som målats upp ovan. Ett argument är att Folkhälsomyndigheten nu fått i uppdrag att lägga fram en plan för hur restriktionerna kan och ska avskaffas. Den ska vara färdig 12 maj. Men vad den planen kommer att beröra kan regeringen inte tydliggöra och den kommer inte att innehålla några datum för när öppnandet ska ske. Varför? För att man inte vill “negligera att det har ett signalvärde”, sa socialminister Lena Hallengren till TT (29/4). Med andra ord används numera våra friheter för att skicka signaler till befolkningen, som att grundlagsfästa rättigheter är ännu ett politiskt verktyg för att få befolkningen att bete sig som man anser är bäst.
Någon annan vill kanske invända att vi befinner oss i en akut situation. Smittspridningen är hög. Ingen vet hur framtiden blir och vi behöver bara hålla ut lite till.
Men även om denna situation är unik, finns det flera potentiellt unika situationer och kriser.
Det kan komma, och lär komma, fler pandemier. Det finns också andra anmärkningsvärda hot, som klimat- eller terrorhot, där många redan menar att situationernas akuta, unika eller allvarliga drag motiverar allsköns inskränkningar på fri- och rättigheter. Därutöver finns en mängd hot som vi inte ens kan föreställa oss och därför per definition kommer att innebära en kris när de drabbar oss. Det kan vi inte förbereda oss för fullt ut.
Däremot kan vi försöka se till att vi inte vänjer oss vid den lättvindighet med vilken våra demokratiska rättigheter har behandlats i pandemin. I kriser (och även annars) kan det alltid dyka upp skäl till att sätta delar av demokratin på undantag. Sannolikt kommer fler och fler sådana situationer att drabba våra samhällen, och då är det avgörande att vi inte har satt i system att våra friheter godtyckligt kan sättas på paus.