Det föds rekordfå barn. I Uppsalaregionen såväl som i landet i stort. Det har blivit på en sådan kritisk nivå att regeringen har tillsatt en utredning för att ta bort hinder för att öka barnafödandet. Frågan är om regeringen verkligen klarar av att se på saken utifrån de ögon som krävs – kvinnans ögon.
Det är såklart inte enkelt att veta varför inte fler barn föds. En fingervisning kan dock ges utifrån en internationell utblick där Sverige ändå ligger i topp. I botten ligger länder som fortfarande präglas av patriarkala strukturer men där det ändå är allt viktigare för kvinnor att ha sina egna karriärer. Sydkorea, Japan, Italien och Spanien är några exempel. Det blir en obalans där kvinnor värderar karriär högre, men samtidigt förväntas ta störst ansvar för barn och hem. Och även fast Sverige är bra i detta hänseende finns utrymme för förbättring eftersom det fortfarande är kvinnor som tar ut mest föräldraledighet och VAB.
Även förlossningsvården spelar en viktig roll i beslutet att skaffa barn. Här finns det klart utrymme för förbättring. I en studie från förra året visade det sig att åtta av tio kvinnor som föder barn är med om ingrepp som de inte samtyckt till. Kopplat till detta pågår en process där Centrum för rättvisa hjälper kvinnan Olivia att stämma Region Skåne efter att hon tvingats genomlida ett riskfyllt vårdingrepp mot sin uttryckta vilja.
Också här i Uppsala pågår en rättslig process. ”Lina” – som egentligen heter något annat – stämmer regionen efter en förlossning på Akademiska sjukhuset där hon förlorat 4,5 liter blod och fått en fyrgradig bristning, men utan att ha fått svar på varför och hur det kunde hända.
Visserligen är ”Lina” och Olivia två enskilda skräckexempel. Och givetvis har förlossningsvården blivit bättre över tid, på samma gång som barnafödandet har gått ner. Samtidigt visar de på vilka oerhörda risker som finns när man föder barn. I ett läge där man vill sänka alla möjliga trösklar som finns till att skaffa barn, borde en säker och trygg förlossningsvård ligga högst upp på listan. Här skulle också ökat självbestämmande i form av ökad möjlighet till kejsarsnitt vara en viktig pusselbit.
Det är dock få som tycks ta ett så kvinnoinriktat grepp kring frågan. I stället har kommuner försökt sig på sina alldeles egna kreativa sätt öka barnafödandet. I Sollefteå släppte man kampanjen ”kärleksveckan” så att folk tja… skulle ligga och föröka sig. För det finns ju inget som sätter i gång stämningen som en kommunal kärleksvecka. I Borgholm gav man ut ett presentkort på 2500 kronor om man födde barn i kommunen. Varför nu det skulle väga upp för den enorma tid, pengar och energi ett barn innebär. För att påstå sig prioritera frågan, har tillvägagångsätten varit tveksamma.
Till syvende och sist kan man såklart fråga sig varför ett minskat barnafödande ens är något att bry sig om. Sängkammaren och familjebildning borde väl inte vara statens angelägenhet? Men de skatteintäkter och arbetskraft som den där familjebildningen sedan leder till är det som kommer att bygga och bära landet. Det må verka cyniskt, men är inte desto mindre sant. Men för ett mer optimistiskt anslag kan man uttrycka det som att det vore tråkigt om världen riskerar att gå miste om nästa Daniel Ek eller Ruben Östlund.
Landets överlevnad kräver att fler barn föds. Men i dag hänger det på att kvinnor måste vilja riskera karriär, säkerhet och hälsa för det. Om man på allvar vill få upp barnafödandet är det dessa risker som ska undanröjas. Och försöken till detta har hittills varit taffliga.