“Jag vill inte att mamma och pappa ska dö egentligen, men det känns som om det är det enda sättet för mig att kunna leva”. Det skrev en tonårig Elaf Ali, numera journalist och programledare. De 15 år gamla dagboksanteckningarna har hon återgett i sin bok Vem har sagt något om kärlek? Att bryta sig fri från hedersförtryck (Rabén & Sjögren 2021).
Ali föddes 1987 i Irak men kom med sina föräldrar till Sverige fyra år senare. För henne skedde dock den största förändringen när hon var tio år. Då fick hon mens för första gången, och hennes frihet blev från den stunden allt mer kringskuren. Hon fick inte ha kontakt med killar. Hon fick inte göra det hennes vänner gjorde. Försök att gifta bort henne började några år därefter. Hon började bli rädd för sin pappa.
När Fadime Şahindal dödas av sin egen far 2002, känner sig Ali tvungen att ställa en fråga. “‘Pappa, hade du… kunnat… hade du mördat mig… om du fick veta att jag hade pojkvän?’... Utan att blinka svarar pappa: Ja.
Det är svårt att läsa Vem har sagt något om kärlek? utan att tänka på hur stark Elaf Ali var under sin uppväxt. Gång på gång ifrågasätter hon sina föräldrar, tar små steg framåt, och ibland stora steg bakåt. Hon väljer sina konfrontationer noga, och förhandlar ständigt om sin frihet.
Det är den första insikten från Alis bok. Att bryta sig loss från hedersförtryck kräver enorm styrka, som många av oss i hög grad saknar. Samhället måste kunna hjälpa även dem som är svaga, en persons inneboende styrka borde inte avgöra om man kan bli fri från hedersförtryck.
Uppmärksammandet av hedersförtryck är på många sätt beroende av att den utsatta själv berättar för rättsväsendet och omgivningen. Det är förstås svårt, när offret lever och står nära sin eller sina förövare. Därför är skolan särskilt viktig, men den svek ofta Ali. Hon berättar hur lätt det var för hennes pappa att se till att hon inte längre fick gå på simlektionerna. “Ingen ur personalen på skolan frågar mig vad jag vill. Ingen reagerar. De accepterar bara pappas krav”, skriver hon.
I dag har Ali och hennes pappas relation återupprättats. Försöken att gifta bort henne har slutat, och han har tagit avstånd från sitt tidigare beteende. Det visar att människor kan förändras, och för att bekämpa hedersförtrycket är det avgörande att förstå hur det går till.
Ändå är det varken den viktigaste eller starkaste lärdomen från Alis bok. Den är i stället denna: den som lever under hedersförtryck är inte ensam i sina upplevelser. Att förstå det kan vara avgörande för att våga och vilja larma om sin situation. “Det tog trettio år innan boken jag hade behövt läsa som ung skrevs”, skriver Ali, “min önskan är att den ska vara ett stöd för dem som växer upp under liknande förhållanden”.