När olika institut som Förtroendebarometern och Medieakademin brukade mäta förtroendet för svenska journalister var det en som ofta låg i topp: Janne Josefsson. De perspektiv som "arbetargrabben från Biskopsgården" förde in i svensk journalistik har gjort avtryck. Men vem fortsätter att ställa de jobbiga - och intressanta - frågorna nu när han slutat?
I nyutkomna "Rädd för sanningen" (Monidal), skriven med journalisten Mats Lerneby, förstår man snabbt att hans egen familjebakgrund haft betydelse. Hans mamma fick gifta sig i grå klänning eftersom hon hade fått barn som ogift, före äktenskapet med Janne Josefssons pappa. Som ung och boende på fosterhem våldtogs hon av två bröder, senare prostituerade hon sig för att få pengar till sig själv och sitt barn.
Överklassens överlägsenhet och pikar märkte Josefsson av tidigt i livet. Men uppväxten i förorten gjorde honom bra på att både snacka och röra sig i olika världar, han blev "en slags social kameleont" skriver han.
Dessutom inspirerades han som ung inte bara av Karl Marx, utan även av liberaler som John Stuart Mill. Omgivningen för en ung journalist på 1970-talet var knallröd. "Journalisthögskolan på min tid var rena Kommunisthögskolan", som Josefsson uttrycker det i en intervju (Fokus, 17/9). När han granskade Vänsterpartiet uppskattades det inte av alla kollegor. Han fick frågor som: "Varför gör du ett program om vårat parti, Janne?"
Sedan dess har de politiska vindarna skiftat. Få om ens någon journalist skulle numera tala om "vårat parti". Eftersom jag för många år sedan vikarierade en kortare sväng på just SVT:s samhällsredaktion i Göteborg, är min bild att det var en rödare redaktion än många andra.
Men Josefsson, som förklarat sin politiska hemvist som "långt till vänster", är mer ute efter att ringa in ett hyckleri än att klaga på vänstern för sakens skull. Han skriver att journalisterna som "höll kommunisterna om ryggen på 1970-talet" har flyttat in till "dyra villor och bostadsrätter". De som gärna talar om jämlikhet men som sätter de sina barn i särskilda skolor, långt ifrån segregation och kriminalitet. Josefsson kallar det för en "skygglappsmentalitet", ett sätt att distansera sig. De intervjuade hellre forskare än folk som faktiskt bodde i förorterna, hävdar han.
Det får mig att minnas ett tillfälle då jag vikarierade på en medieredaktion i centrala Stockholm. Till skillnad från kollegorna som alla bodde i Stockholms innerstad bodde jag i ett miljonprogram, i Flemingsberg. När vi diskuterade slöjan berättade jag om beslöjade förskolebarn på en förskola vid mitt höghus. "Det finns inte", påstod en kollega. Hade han missuppfattat? När jag upprepade det jag hade sagt upprepades svaret: Det finns inte.
Skygglappsmentaliteten har drabbat och drabbar människor som redan är i utsatthet.
Janne Josefsson avslöjar i boken även hur hans karriär på SVT avslutades. När den franske historieläraren Samuel Paty mördades av en ung islamist hösten 2020 bestämde sig SVT:s debattredaktion för att ordna ett program om yttrandefrihet och religion. Gäster bokades in, säkerhetsavdelningen gav grönt ljus och Josefsson skulle leda programmet.
Men så stoppades programmet av chefen för SVT Samhälle Göteborg.
Det är ledarskapet i SVT som brister, menar Josefsson: att kunna "rabbla värdegrunder i sömnen" anses vara viktigare egenskaper än att kunna leda.
Hur är det möjligt att SVT ställde in en högaktuell debatt om yttrandefrihetens gränser? Och vem ska nu bråka med fega mediechefer och förstöra stämningen?