Vid halvårsskiftet ser ekonomin generellt något bättre ut i landets 21 regioner. Men vägen mot en budget i balans bygger på att årets drakoniska besparingar får effekt. Framför allt ska storsjukhusen minska sin personalstyrka, inklusive Akademiska sjukhuset i Uppsala. Där är planen 650 färre anställda vid årets slut. Samtidigt kan fler jobba på Folktandvården vid årets slut, liksom centralt på ledningskontoret. Hur går det ihop?
Nu är det inte helt säkert att det blir de 66 nya heltidstjänster på huvudkontoret som UNT berättat om (1/4). Johan von Knorring, regiondirektören, sade att utrymmet delvis beror på politiska beslut om funktioner mot välfärdsbrottslighet och en ökad beredskap. Sedan är det komplicerat att bedriva vård och de nästan 900 som besätter chefsposter och andra stödfunktioner i Region Uppsala är kanske helt nödvändiga?
En nyhet som fladdrade förbi under midsommarhelgen var att Region Västerbotten, som är ungefär 70 procent av Uppsalas storlek, hade totalt 60 chefer som saknade medarbetare. Ytterligare 100 chefer i regionen hade färre än tio underlydande. ”Vi har nog inte haft full kontroll på hur chefsstrukturen har sett ut och utvecklats under åren”, säger Anna-Lena Danielsson (S), ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden, till P4 Västerbotten (21/6).
Snart gick debattens vågor höga i Sveriges näst nordligaste region. Oppositionen (Moderaterna) ansåg att det var möjligt att göra sig av med 200 chefer, men fick mothugg av en chef, Thomas Hartman (S), verksamhetschef för regional utveckling: ”Att som Moderaterna påstå att 200 chefer kan tas bort utan att först förstå dessa chefers roller riskerar att försämra både arbetsmiljön och tillgängligheten till vård”, skrev han i debattartikel i Folkbladet (24/6).
Vården riskerar att bli sämre om 200 chefer tas bort. Det är alltså inte säkert att det blir så, det är inte som att ta bort 200 läkare. ”Bakom varje chefsroll finns ett uppdrag, fortsätter Hartman, ”ibland operativt, ibland strategiskt eller samordnande”. Vården är hårt belastad och behöver ett ”ledarskap som håller ihop vardagen”, är hans slutsats.
Ett par ord bara, innan vi knyter näven i byxfickan och går med plakat till regionkontoret på Storgatan. Jag menar inte de konstant knutna nävarna på avdelningen på Akademiska, när vikariatet inte kan besättas samtidigt som ännu en utvärdering ska fyllas i. Utan bara vanliga skattebetalares berättigade fråga om hur pengarna används.
”Administration är både bra och dåligt, nödvändigt och överflödigt, effektivt och ineffektivt”, står det i inledningen till forskarna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselbergers bok Administration i offentlig sektor (Studentlitteratur, 2024). Deras genomgång är faktiskt omistlig för att förstå processerna på djupet, varför administrationen som sådan är ödesbestämd att svälla.
Det kan alltså vara så att regioner (och kommuner) måste anställa för att möta ny lagstiftning, exempelvis på miljöområdet eller (som ovan) på rätts- eller säkerhetsområdet. Men det kan också vara så att administrationen blivit en karriärväg. Har man någonsin sett någon återvända till vårdavdelningen eller skolan efter några år med planering och strategidokument på huvudkontoret?
Det är alltså inte så enkelt att bara ”skära i administrationen”, en populär målsättning i det offentliga Sverige. Med detta sagt finns det ändå en hel del överflöd att ta bort. En grundsten vore också ett skifte i värderingen av olika jobb. Varför ska exempelvis en strateg eller en HR-specialist utan personalansvar tjäna minst 10 000 kronor mer än en sjuksköterska?