SD:s gruppledare Maria Rosander i debatt om kommunens finansiering av Ungdomens hus, Uppsalas kommunfullmäktige måndagen den 24 mars 2025.
Det hettade till flera gånger på Uppsala kommunfullmäktige i måndags. Hetast var debatten om kommunens finansiering av Ungdomens hus.
Sverigedemokraternas gruppledare Maria Rosander har på svaga grunder anklagat Ungdomens hus för att vara en rekryteringsbas för vänsterextremism, vilket har kritiserats av UNT:s Karl Rydå på ledarplats (UNT 5/3, 7/3). Till fullmäktige hade SD därför lämnat in ett förslag om att strypa kommunens bidrag till verksamheten.
Oaktat sakfrågan synliggör debatten om Ungdomens hus något annat. Nämligen vilka tänkbara koalitioner som kan styra kommunen efter valdagen. Eller mer rakt på sak: om SD kan få inflytande i ett styre för Uppsala kommun.
I december kuppades Kent Kumpula bort av Maria Rosander, som nu är SD:s gruppledare i kommunen (UNT 4/12-24). Rosander var SD:s kryssraket i EU-valet 2024, som nästan lyckades kryssa sig in i parlamentet. De senaste månaderna har Rosander gjort flera utspel för att profilera sig som SD:s nya kommunpamp, och staka ut vilken linje SD ska driva i Uppsala kommun.
Hon har bland annat rasat mot broschyrer på arabiska om kommunens sopsortering och att Arla gav en tecknad bonde namnet Hamid på sina mjölkpaket. Det sistnämnda blev särskilt pinsamt när en riktig bonde som heter Hamid gav sig till känna. Frågan om Ungdomens hus är ännu ett i raden av exempel på vilken strategi Rosander har valt: att utkämpa slag efter slag i det så kallade kulturkriget.
Förtroendevalda från flera partier har tidigare vittnat om att Rosander är en person som framstår som karismatisk och sympatisk när man träffar henne på nämndmöten eller i Stadshusets korridorer.
Det får mig att tänka på Paula Bieler, före detta SD-politiker i Uppsala, som var lätt att tycka om som person. Hon var dessutom en pragmatisk sverigedemokrat som höll sig borta från radikal retorik och kulturkrigsfrågor. Jag minns lättnaden i det politiska etablissemanget när hon lämnade politiken – på den tiden var alla livrädda för att hon en dag skulle ersätta Jimmie Åkesson.
Tillbaka till måndagens fullmäktige, där en kommunpolitiker säger till mig i förbifarten: ”De kommer ju inte ingå i något samarbete, särskilt inte när de håller på så här.”
För varje kulturkrigskonflikt som Maria Rosander tar, desto längre för hon bort SD från framtida inflytande i Uppsala kommun.
Problemet känns igen från rikspolitiken. Där pågår en inre kamp i SD mellan å ena sidan partiledningen som vill bevisa att SD är ett regeringsfähigt parti, å andra sidan gräsrötterna som inte vill kompromissa om vare sig sakfrågor eller principer. Detta blev inte minst tydligt vid bråket i SD om skärpta vapenlagar efter skoldådet i Örebro (UNT 11/2).
Nu är inte SD samma politiska kraft i Uppsala kommun som i riksdagen. I valet 2022 fick SD 9,3 procent i kommunen, jämfört med 20,5 procent i riksdagsvalet.
Maria Rosanders kulturkrigande är Therez Almerfors huvudvärk.
Men partiet är viktigt för moderaten Therez Almerfors möjlighet att kunna utmana Erik Pelling (S) om posten som kommunstyrelsens ordförande – och få till ett maktskifte i Uppsala. Före detta allianspartierna fick tillsammans knappt 38 procent av väljarstödet 2022. Moderaterna fick 17 procent. Och i akademikerstaden Uppsala där moderata väljare har starka antipatier mot SD, lär M inte göra ett succéval 2026 så länge läget i den nationella politiken ser ut som det gör.
Nu verkar varken L eller C i Uppsala ens fundera på att välkomna SD in i värmen, men man kan lugnt säga att Maria Rosander inte direkt underlättar för varken sitt parti eller Therez Almerfors. Hon valde kulturkriget framför att bli Uppsalas nya Paula Bieler – och det kommer att stå SD dyrt.
Men om Rosanders sikte egentligen är inställt på riksdagen, inte Stadshuset, kanske det spelar mindre roll för henne.