Medvinden för kärnkraft fortsätter. Andelen svenskar som vill avveckla kärnkraften har halverats på bara ett år, till 11 procent (Novus 22/11). Samtidigt kan 43 procent tänka sig att bygga nya reaktorer, den högsta siffran som uppmätts. Den omtalade tv-serien Chernobyl (om katastrofen i Sovjetunionen 1986) tycks inte ha påverkat opinionen, konstaterar analysföretaget. Det har däremot debatten om klimatförändringar.
Den politiska slutsatsen för den som vill avveckla kärnkraften borde vara att blicka framåt och utåt, förklara hur Sverige ska kunna bli koldioxidneutralt 2040, och EU 2050, utan dess hjälp. Men miljöminister Isabella Lövin (MP) är närmast hånfull när hon i SVT:s Agenda (24/11) talar om rekord för både elöverskott och elexport. I Sverige 2019, alltså.
Det alla undrar är vad som händer när industrin och transportsektorn ska elektrifieras i Europa. Dels kommer det totala behovet av el att öka drastiskt, dels kommer behovet av så kallad reglerkraft att vara mycket större. Hjulen måste snurra även när det inte blåser eller är solsken. Kanske kan Sverige hjälpa till med sina älvar, sin kärnkraft och sina skogar med biobränsle?
Nej, Sverige satsade på att ta bort 40 procent av sin elproduktion i förtid. Sverige struntade i de globala klimatmålen och satsade på att bli världens första land med 100 procent förnybar energi. Inte så svårt, med förutsättningarna här. Bäst i klassen, men till vilken nytta om brunkolsgruvorna i Tyskland, Polen och Tjeckien finns kvar?
MP och V lär fortsätta kämpa i motvinden. M, KD och L har i stället satt segel och hoppas att kärnkraften ska ge partierna ett välbehövligt lyft. De tre partiledarna kräver att regeringen sätter ”ett skarpt datum för ingåendet av en ny energiöverenskommelse före årsskiftet” på gårdagens DN Debatt. Uppmaningen är förstås riktad till Socialdemokraterna, som står i mitten med ett finger i luften.
Den gamla Metallbasen Stefan Löfven kommer inte att ha svårt att smälta ett beslut om att behålla och även utveckla kärnkraften. Knappast heller LO eller majoriteten av S-kommunalråden. Det som kallas realpolitik har historiskt varit något av en paradgren för S, och ett av skälen till att man vantrivts i regeringssamarbete med mer aktivistiskt lagda MP.
Jobben är nationella. Jobben är också lokala, och svåra att ersätta om de försvinner på bruksorter. Klimatförändringarna är och förblir globala. Den politiker som på 2040-talet säger att ”vi gjorde i alla fall vårt” kommer på goda grunder att avfärdas om hen inte gjort allt som kunde göras.