Vid ramadans inledning 28–29 juli utropade den sin ledare Abu Bakr al-Baghdadi till ”kalif” över den muslimska världen. Att nästan inga av världens 1,5 miljarder muslimer accepterar ”kalifen” spelar mindre roll för IS-anhängarna, som betraktar det som en stor historisk händelse.
När ramadan nu inleds igen har med andra ord ett år passerat, enligt både islams tideräkning och den gregorianska kalendern. Så hur går det för ”kalifatet” på dess ettårsdag – håller IS på att vinna eller förlora?
Kanske både och.
I Irak, där IS har sina rötter, går det rätt knackigt sedan USA och Iran intervenerade militärt 2014. Gruppen har inte lyckats få i gång de uppror den hoppats på bland sunnimuslimer i Bagdad, Baaqouba och Kirkuk. IS har i stället tappat terräng i norr och nordöst, inklusive Tikrit och viktiga vägförbindelser. Men kriget fortsätter och Bagdadregeringen lider av egna problem. De låga oljepriserna urholkar Iraks möjligheter att avlöna soldater och myndighetsanställda, och armén är alltför beroende av Irantränade shiamiliser för att kunna ena landet. IS har på senare tid återigen vunnit segrar, främst genom att erövra staden Ramadi vid Eufrat.
I Syrien slåss alla mot alla, vilket givit IS möjlighet att ta sig an en motståndare i taget. Även om gruppen mött rejäla motgångar i det kurdiska norra Syrien – först i Kobane i våras och nu i Tell Abiad, en viktig gränsövergång – har IS på så vis kunnat erövra den strategiskt belägna staden Palmyra och viktiga gas- och oljeanläggningar. Anhängare till IS har också börjat dyka upp på andra orter, inklusive runt Homs och i södra Syrien.
IS har dessutom knutit till sig jihadistgrupper i andra delar av världen, inklusive Egypten och Nigeria. Bäst går det i Libyen, där IS har kunnat expandera genom rovdrift på svagare rebellgrupper i den väpnade anarki som följt Gaddafis fall, ungefär som i Syrien.
Ett år efter genombrottet i Mosul är det kanske den internationella spridningen som är IS största framgång. ”Kalifatet” i Mosul kan bara frodas så länge krigen i Syrien och Irak fortgår, men de blodiga videofilmade illdåden har förhäxat medierna och etablerat IS som världens fiende nummer ett. På så vis har man trängt rivalen al-Qaida åt sidan och försäkrat sig om en stadig tillgång på frivilliga rekryter för egen del, samt vunnit nya anhängare i andra länder och bäddat för fortsatt expansion.
Hur beroende av medieuppmärksamheten IS är framgår av att flera offensiver verkar ha varit planerade just för ettårsjubileet, exempelvis de mot Ramadi och Palmyra. Planen var förstås att sätta bilden av ett fortsatt segertåg i alla de artiklar som IS-ledarna visste skulle skrivas dagen till ära – artiklar som den här. Och i det får de ett halvt rätt.