Det statliga tjänstemannaansvar som fanns fram till 1976 byggde på insikten att en tjänsteman utövar makt mot medborgarna. Skälen till att det i praktiken avskaffades var de politiska vindar som länge hade blåst över Sverige. I nedrivandet av auktoriteterna blev även byråkratin ett mål. Den sågs som stelbent, konservativ och en kraft som blockerade samhällsförändringar. Större utrymme för tjänstemännens initiativ skulle ge en stat, som med större empati kunde ta sig an medborgarnas behov. Byråkratin som var en garant för rättssäkerheten vingklipptes för att stilla ropen på bättre ”service”.
När man ser hur Migrationsverket utvisar människor, som arbetat flera år i Sverige och betalat sina skatter, kan man tvivla på att förändringarna fick någon påtaglig effekt. Däremot är det tydligt att rätten att fatta beslut nu delegeras så att ingen säkert vet vem i en organisation som bär ansvaret för ett felaktigt beslut eller – ännu värre – visar oförmåga eller bristande vilja att fatta de beslut som måste tas.
Inom hela den offentliga sektorn förefaller det mig som om styrningen lider av en fundamental beslutsteoretisk felsyn. Den som delegerar beslutsrätt anser sig numera också ha skickat med sitt hela ansvar vidare till den lägre nivån. Där fortsätter tjänstemän att vidaredelegera ner både beslutsrätt och ansvar, ofta med luddiga direktiv. En sådan organisation kan aldrig fungera. Varje delegering förutsätter att man säkerställt att den som får förtroendet att fatta myndighetsbeslut har de kunskaper som behövs och den ledarskapsförmåga som positionen kräver. Dessutom fordras att man kontrollerar att den verksamhet dit beslut delegeras också bedrivs enligt lagarna, men även effektivt och inom given ekonomisk ram.
Inom armén fanns den skämtsamt provokativa devisen ”Förtroende är bra, kontroll är bättre!” Sanningen är förstås att ingen organisation fungerar om det inte finns ett gott förtroende mellan alla parter, men heller inte om kontroll av verksamheten är slapp eller obefintlig.
Det är svårt att undvika känslan av att många ministrar i våra regeringar kryper bakom ursäkten att man inte får utöva ministerstyre. Om det innebär att föreskriva hur beslut skall tas eller rent av utformas, så är detta riktigt. Men att besöka myndigheterna, tala med personalen och kräva en korrekt och fortlöpande redovisning innebär inget ministerstyre. Bara att en minister tar sitt ansvar.
Efter Transportstyrelsens brott mot sekretesslagarna och det fatala utlämnandet av personer med hemligt boende med mera, tycks det mig som om infrastrukturminister Anna Johansson flydde från det ansvar som tveklöst var hennes. Sverige behöver en författningsdomstol. KU är en tandlös funktion och ett misstroendevotum i riksdagen doftar mer valrörelse än en faktabaserad och rättsligt just process.