En obotlig skada på centrala nervsystemet har gjort att livet har ”fått ställas in”. De allra flesta av de 350 drabbade i Sverige är unga, mycket unga. När neurosedyn-katastrofen 1959-60 inträffade, neurosedyn var ett ”säkert” sömnmedel som ett tyskt läkemedelsföretag släppte 1957 och som många gravida kvinnor åt, föddes ungefär 190 barn med grava missbildningar. Pandemrix-katastrofen är i offer räknat dubbelt så omfattande, och till sin natur värre. För dessa unga var fullt friska innan, de kan minnas livet som det kunde vara. Jag stod där själv, i kön på parkeringen vid Gränby centrum med Oscar, min son, då 16. Anna, min då 19-åriga dotter, hade redan fått vaccinet.
I grunden vilade massvaccineringen i Sverige på gigantiska felbedömningar från experter, tjänstemän och politiskt ansvariga. Hur kunde så många ha så fel, och utsätta människor för så stora risker? Beslut fattas av människor, och människor gör misstag, så är det bara. I hela EU genomförde emellertid bara tre andra länder massvaccineringar; Finland och Norge är bland dem. I Danmark vaccinerades bara riskgrupper först, och något andra steg blev aldrig aktuellt.
Konsekvenserna av de felbedömningar som gjordes i Sverige är ofattbara, för de många vars liv förändrades för alltid, och kanske för viljan att vaccinera sig i framtiden hos människor i allmänhet. Att bedömningarna så skilde sig åt, är det som gör att det som sägs från ansvarigt håll om tidsnöd klingar ihåligt. För det fanns tid för eftertanke, det fanns tid för att väga risker mot nyttan – på andra sidan Öresund till exempel. I Stockholm gick det emellertid fort.
Allvarligast var, och då är det mycket annat som kan ifrågasättas, att vaccinet gavs till barn utan att ha genomgått de extra prövningar som alltid annars görs när unga ska vaccineras. Barns immunförsvar är inte fullt utvecklat, och effekterna kan bli andra än för vuxna. Läkemedelsföretaget GSK hade dessutom en tillsats för att förstärka effekten av vaccinet, en adjuvans, som emellertid inte fanns i vaccinet överallt. I Tyskland slog läkare larm om tillsatsen, och massvaccineringen där kom av sig, i USA får sådan tillsatts inte användas. Visste vi det?
På Gränby-parkeringen blåste det, var kallt. Ändå var stämningen god som den kan vara Sverige när vi känner oss jämlika; alla satt i samma båt. Mina barn hade tur. Jag som mamma kan idag njuta av att deras unga liv får fortsätta äga rum. Utan att fullt förstå, så nuddar jag vid den isande insikten att så många föräldrar, mormödrar och farfäder, syskon och vänner fått uppleva den fullständigt obegripliga motsatsen efter den där våren 2009 – att bevittna hur deras käraste barns liv förvandlats till något helt annat.