Den tidigare finansministern, oligark med ryska affärer i botten, dog nyligen i London av en hjärtattack, 58 år gammal. Den verklige makthavaren, också han stenrik oligark, bor i enormt glaspalats där han blickar ut över huvudstaden. En 28-årig premiärminister.
Landet i Woody Allens ”Bananas”? Inte alls. Det här handlar om Georgien som de senaste 10-12 åren rest sig från att ha varit praktiskt taget uträknat som ”failed state”, med skyhög korruption, institutioner som bemötte medborgarna med arrogans och inkompetens, till ett land i dynamisk omvandling.
Den tidigare presidenten, Columbia-utbildade Mikail Sakaashvili, är nu guvernör i ukrainska Odessa, men utan möjlighet att komma tillbaka till Georgien som en fri man. Därtill är bitterheten hos de politiska motståndarna för stor. När han blev vald till president 2003 inledde han och hans ministrar en febril våg av reformer som under loppet av några år lyckades lyfta Georgien. Polismakten var värst och rubb som stubb, 15 000–20 000, fick sparken direkt. Några återanställdes, många fick gå. I dag, i huvudstaden Tbilisi, susar polisbilarna förbi med högtalare och blåljus oftare än någon annanstans jag sett – möjligen med undantag för ukrainska Lviv där nyligen en liknande reform genomfördes.
Korruption är i dag inte en fråga som väljarna nämner som viktig – och det i tidigare Sovjet där korruption är ett ständigt återkommande samtalsämne! Kakha Benudkitze, som var finansminister under Sakaashvili, drev igenom massiva liberaliseringar av ekonomin. Respekterad i såväl öst som väst, utsågs han till 2014 till rådgivare till Ukrainas nya president Petro Poroshenko – men avled kort därefter.
Vad händer i Georgien nu, med de gamla reformmakarna utröstade 2012-13, och miljardären Bidran Ivanishviilis skapelse, partiet ”Den georgiska drömmen”, vid rodret? Ja, Ivanishviili tar det uppenbarligen lugnt där han sitter i sitt glaspalats. Den under den starkt antiryske Sakaashvili mest maniska fasen av västromantik tycks ha ersatts av ett mer pragmatiskt synsätt.
Den förfärligt låga representationen av kvinnor i politiken – tillsammans med grannländerna Azerbaijan och Armenien bland de lägsta i världen – ser nu ut att leda till könskvotering i parlamentsvalet 2016.
Vad visar oss Georgiens resa? Att vägen till förändring är stökig, motsägelsefull och sällan fylld av enbart hjältar eller enbart skurkar. Framstegen vindlar sig fram längs avgrunder av förlust, bitterhet – och förhoppningar. Det gäller för oss i väst att se det, inte bara förfasa oss över det ”stök och bök” som stora samhällsomvandlingar skapar.
Såväl för Georgien som när det gäller Ukraina, kan en sådan respekt visa sig vara avgörande för fortsatta framsteg.
Li Bennich-Björkman