Folkrätten har som system utgångspunkten att stater följer internationella regler. Ett alternativt synsätt är att stater enbart agerar utifrån sina egenintressen, relativa maktförhållandena mellan stater är avgörande medan folkrättsliga regler och internationella institutioner möjligtvis har en instrumentell roll när stater rättfärdigar sitt agerande men inte mer än så.
Akademikern och diplomaten Louis Henkin hävdade i boken How Nations Behave (1979) att ”nästan alla stater följer nästan alla folkrättsliga principer och nästan alla sina förpliktelser nästan hela tiden”.
Det moderna samhället fungerar tack vare att stater respekterar ingångna avtal som rör internationell kommunikation, resor, handel, diplomatiskt utbyte och territoriell suveränitet.
Skeptiker pekar på flera konflikter som fortfarande pågår. Normaltillståndet mellan stater i dag är dock fred, väpnande konflikter mellan stater tillhör undantaget. Visst pågår flera inbördeskrig och världen plågas av terrorism, men krig mellan stater – som FN primärt skapades för att förhindra – har blivit alltmer sällsynta. Likväl kvarstår frågan – är detta tillstånd folkrättens förtjänst eller kan det tillskrivas andra, alternativa förklaringar: demokratiseringen av alltfler stater, hotet om ömsesidig förstörelse genom kärnvapen eller ekonomiskt beroende mellan stater.
Även om Henkin argumenterade för folkrättens relevans medgav han att det var svårt att bevisa – är folkrättens betydelse därmed en trosfråga?
Empirisk forskning föranleder flera observationer. För det första, graden av legalisering varierar mellan olika regimer om vi använder kriterier som förpliktelsernas karaktär, precision, mekanismer för tvistlösning och andel stater som anslutit sig till en viss samarbetsregim.
För det andra, mekanismer som skapar regler och säkrar dessas efterlevnad kan variera mellan olika områden. När det gäller handelstvister kan staters användande av motåtgärder och sanktioner mot felande stater vara effektiva. Motsvarande strategi är sämre när det gäller att upprätthålla respekt för mänskliga rättigheter – åtgärder ”lika för lika” fungerar i förpliktelser mellan stater men sämre när det gäller staters förpliktelser mot de egna medborgarna.
Lärdomarna är flera. När det gäller väpnade konflikter och territorialtvister kan motåtgärder vara ett av flera effektiva instrument. Motåtgärder fungerar sämre när det gäller klimatåtgärder, det leder till en tävling mot botten. Här kan opinionsbildning och frivilligorganisationer i enskilda länder spela större roll. Med detta synsätt kan folkrätten fortsatt vara relevant.
Perspektiv Mark Klamberg, docent i folkrätt och fristående kolumnist i UNT