Iran äger 10 procent av jordens oljetillgångar och vill säkert bli en ny storproducent. Det som hittills har pressat oljepriserna är flera faktorer. En är att Saudiarabien inte minskar sin produktion trots prisfallet. Kungarikets ekonomi är illa skött, vilket kan bidra till att man fortsätter att pumpa så länge det ändå går med vinst. En annan orsak är att USA:s egen produktion, byggd på så kallad ”fracking”, också har sänkt priset. Under president Reagan samarbetade USA och Saudiarabien under en period på 1980-talet för att pressa oljepriserna. Sovjets kapprustning med ett ekonomiskt överlägset USA, minskade oljeinkomster kombinerat med ett ekonomiskt förödande krig i Afghanistan drev landet i konkurs. Vi vet inte om amerikaner och saudier i dag samarbetar för att pressa oljepriset. Kanske USA övergångsvis kan godta problem inom den egna produktionen så länge saudierna tillhandahåller billig olja.
Effekterna på Ryssland liknar dem som åstadkoms på 1980-talet. Landet behöver ett oljepris på 100 dollar per fat för att ekonomin skall gå runt. Nu verkar priset sjunka mot 50 dollar, kanske på väg mot 40 inom kort. Rysslands minskade inkomster förvärras av att man fortsatt ger den militära sektorn det rustningsplanerna kräver, och av att kostnaderna för kriget i Ukraina och övertagandet av det sociala ansvaret för 2,3 miljoner ”nya ryssar” på Krim har blivit en stor börda. Även sanktionerna från väst biter.
Den ryska propagandan och ett alltmer auktoritärt styre visar att regimen är pressad och saknar en långsiktig strategi. De hårda tongångarna skapar även politiska låsningar. Den som beskriver omvärlden som aggressiv och hotfull får svårt att samtidigt skära ner på de militära utgifterna. Något som landets ekonomi de facto fordrar. Det krävs ingen större expertinsikt för att se att Rysslands agerande under nuvarande ekonomiska förutsättningar driver landet in i en ohållbar situation.
Att Sovjetunionen kunde avvecklas fredligt garanterar inte alls att Putinregimen stillsamt stiger åt sidan och ger plats för en demokratisk utveckling. Risken finns att en alltmer desperat ledning drar det sista kortet på hand och att våldet blir nationalisternas verktyg både internt och mot omvärlden.
Inte heller vet vi om det ryska folket än en gång accepterar samma kaos som i början på 1990-talet.
I väst bör vi förbereda oss för en sådan komplicerad utveckling. Militärt krävs att vi stå fast och inte låter oss utpressas. Samtidigt måste vi effektivt bemöta den ryska propagandan och övertyga vanliga ryssar om att de inte har något att frukta, vare sig från USA, Nato eller EU. Allt detta i en balansgång som måste bemästras.
För övrigt anser jag att värnplikt måste åter-införas.
Bo Pellnäs, säkerhetspolitisk debattör och fristående kolumnist i UNT