Vem sa att demokrati är enkelt?
Jag har sett vänner gråta över att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, och jag har skådat SSU:are från olika falanger i högljutt bråk inför folkomröstningen om Euron. Nerrivna affischer. Besvikelser. Och arga Facebookkommentarer. Det är jobbigt när man känner starkt för något och det inte blir som man vill. Men demokrati är trots allt det mest rättvisa.
I Turkiet förlorade president Erdogan vårens lokalval i politiskt viktiga Istanbul. Men hans AK-parti överklagade valet och den högsta valkommissionen beslutade att ett omval ska ske. ”Ren diktatur” protesterade oppositionen. Eftersom folket röstade ”fel” ges nu alltså en ny "möjlighet" att rösta ”rätt”.
Efter valet av Donald Trump och Brexit hörs röster även i demokratier som undrar hur väl – eller snarare inte väl – folkstyret fungerar. Den amerikanske filosofiprofessorn Jason Brennan kom 2016 ut med boken ”Against Democracy”. Brennan ställer frågan om det är rimligt att ge folket makt, om folket är okunnigt och röstar fram inkompetenta populister.
Filosofen och liberalen John Stuart Mill trodde för över 150 år sedan att politik skulle göra oss smarta, samhällsintresserade och informerade. Brennan menar att det, så här med facit i hand, visat sig inte stämma. Han skissar på idén om ett test för att se om medborgarna är kompetenta nog för att få rösta. En annan tanke som Brennan har är att kombinera allmän rösträtt med ett epistokratiskt råd - kompetenta experter - med vetorätt.
Nog för att folkstyret kan behöva bromsar. Här har vi våra svårändrade grundlagar och i Brennans hemland USA kan högsta domstolen underkänna demokratiskt fattade lagförslag som bryter mot författningen. Men expertstyre för att underkänna demokratiskt fattade beslut? Ett väljartest där de ”oinformerade” förlorar rösträtten?
På fredag ska ombuden i Liberalerna välja Erik Ullenhag eller Nyamko Sabuni till ny partiledare. Många hade trott att Ullenhag skulle få ett starkare stöd i partiets medlemsomröstningar. Flera ledarsidor och partiveteraner har argumenterat för honom. Han är en erfaren och trevlig politiker. Men i distrikt efter distrikt – utanför Uppland vill säga – har rösterna hamnat till Sabunis fördel. Hur man än vänder och vrider på resultaten är det bara att konstatera att en majoritet har valt Sabuni. Hon har ett starkare stöd.
Aftonbladet citerade en "källa med insyn" som inte är nöjd med det: ”Ombuden har en klokskap och en erfarenhet som är större än en genomsnittlig medlem” (18/6). Eftersom medlemmarna röstat fel, skulle alltså experterna – ombuden som snart avgör partiledarfrågan – rätta till det hela? Även Christer Nylander, partiets gruppledare i riksdagen, har fått kritik för att uppmana ombud från distrikt där Sabuni har starkare stöd att gå emot medlemmarnas vilja. Om det redan fanns ett facit på vem som är bäst lämpad att leda partiet borde man i rimlighetens namn inte ha bett om partimedlemmarnas åsikt.
Allt fler partier väljer numera att ha turnerande partiledarkandidater och att låta medlemmarna säga sitt. Det verkar också stärka den partiledare som väl blir vald. Centerpartiets Annie Lööf hade visserligen inte varit företrädaren Maud Olofssons favorit till efterträdare, men hon kunde luta sig mot medlemmarnas stöd när krisrubrikerna kom. Går det att leda ett parti 2019 utan att vara den kandidat med störst stöd i sitt parti? Vad är ett parti, om inte sina medlemmar?
Tårar kommer rinna på fredag oavsett utgång, men det hedrar Liberalerna och andra partier att låta sina medlemmar få uttrycka sin mening. Vad de än tycker. Demokrati är trots allt att låta människor få välja. Inte att välja på ett visst sätt.